Henrik Nymalm har gått en brokig väg. Han grundade den första vegetariska restaurangen i Helsingfors, engagerade sig i österländska filosofier, utbildade sig till lärare och blev sedan pastor och mentor. ”Gud bevisade sej med att göra saker som var så överraskande att jag förstod att här händer något större", säger Henrik Nymalm. ”Livet blev mer spännande när Gud blev verklig.” Redaktör Nina Granvik.
Jag heter Katarina Gäddnäs, född och uppvuxen på Åland. Redan under högstadietiden visste jag att jag skulle bli präst, till släkt och vänners stora förvåning. De flesta av mina vänner tyckte det var väldigt nördigt och förstod inte vad jag fick ut av att gå i gudstjänst så ofta. Jag hade kommit in i kyrkans gemenskap via barnkören jag sjöng i, men så många jämnåriga som delade min tro hade jag inte. Jag läste min bibel, de älskade kyrkofäderna och bad. Dragningen till de kristna mystikerna och deras texter var stark. Musik, teater, konst och litteratur tog också en massa av min tid. Jag började studera teologi, världen vidgades. Jag insåg att kristen kan man vara på väldigt många olika sätt. Jag gifte mig, fick barn tidigt och studierna blev på hälft. Inte bara för familjens skull, jag började också tvivla på min plats i kyrkan, eller snarare som teolog. Nästan tio år bodde familjen på Kökar. Jag var prästfru, skötte barn, skrev, kämpade med frilansarbeten. Jobbade som lärare, journalist allt möjligt. På en kyrkofest där jag som prästfru var värdinna stod jag sent en natt och diskade. Då kom en av de gästande prästerna och hjälpte till. Vi talade länge om barnen, maken, församlingen, kyrkans framtid. Han frågade till sist: Men hur mår du själv Katarina? När och hur får du din andliga näring? Jag brast i gråt där vid diskbänken. Jag insåg hur lång tid jag vandrat i öken. Jag hade bildligt talat ivrigt eldat i bastun, men med dörren på vidgavel. Jag var så trött, så trött och bitter på alla, kyrkan kanske allra mest. Det blev en vändpunkt för mig. Jag insåg hur viktigt det är vårda ens andliga liv, att värna också om sig själv om man skall kunna tjäna Guds rike.
Jag är idag 43 år gammal, frånskild med fyra barn, varav tre ännu bor hemma. Jag är ännu inte präst, men har de senaste åren jobbat i församling och försöker sakta men säkert göra mig färdig. Många dagar är jag trött som en urvriden trasa, men jag vet att också sådana behövs i Guds rike och jag blir sakta men säkert bättre på att stänga dörren om mig.
Fem måndagskvällar under försommaren hör vi i Aftonandakten Anna Edgren läsa ur boken Ljus finns ändå av Emilia Fogelklou, en samling berättelser och betraktelser. Emilia Fogelklou var den första kvinnliga teologie magistern i Sverige, och blev år 1941 den första kvinnliga hedersdoktorn i teologi, vid Uppsala universitet. Under sitt långa liv hann hon göra många utlandsresor och bekanta sig med kyrkligt, andligt och kulturellt liv i USA, England, Frankrike och Italien, Hon var med och grundade ett svenskt kväkarsamfund. När hon dog 1972 hade hon hunnit skriva över trettio böcker, många av dem studier kring och kommentarer om olika teologers skrifter, men också självbiografiska verk.
Jag är Rose-Maj Friman, en av veckans andaktstalare. Den bild Du ser här ovanför berättar om mig. När den togs hade jag föregående dag firat mina 50 första år. Det var en stor och viktig dag! Att bli äldre innebär för mig en möjlighet att kunna se bakåt på ett liv med innehåll. Mest tacksam är jag över alla människomöten. En del berättar jag om i min andakt på fredagkväll.
Jag har alltid följt min kallelse men det har haft ett högt pris, säger Jan-Erik Lindqvist.
När Jan-Erik Lindqvist hörde sin första konsert med gruppen Imperials i slutet av 60-talet och såg publikens reaktioner insåg att han att han skulle börja i musikbranschen. Men arbetet som VD för Finngospel var hårt. Trots framgångar fick han kämpa mot många konkurshot. Kallelsen har alltid gått först men det har haft ett högt pris. Nu blickar Jan-Erik Lindqvist tillbaka som pensionär och konstaterar att det gör fruktansvärt ont att inte längre vara någon att räkna med. Att mista sin arbetsgemenskap som är som en familj är inte lätt. Redaktör: Nina Granvik.
En allvarlig muskelsjukdom fick museidirektör Peter Didrichsen att fundera på vad som är viktigt i livet.
Det var beskedet om att han led av en muskelsjukdom som kunde göra honom rullstolsbunden som fick Peter Didrichsen att ta kontakt med en troende vän och på allvar fundera över trons kraft och betydelse i hans liv. Fram tills dess hade businessen och museidirektörskapet dominerat hans liv och de andliga frågorna varit i skymundan. Nu upplevde han plötsligt ett personligt tilltal som fick konsekvenser i hans liv. Ett exempel är hans engagemang i Gideoniternas verksamhet, att dela ut biblar till skolelever och på det sättet hjälpa dem att hitta vägen, sanningen och livet.
Tvillingarna bor tillsammans och går alltid likadant klädda. En vinter hade de olika långa kappor. Men det kändes fel, kommer de ihåg. Redaktör Hanna Klingenberg.
När Gun-Helen Andtfolk handlar kläder på postorder beställer hon alltid två av varje. En till sig själv och en till sin tvillingsyster Britt-Mari. Hemma kan de gå med olika kläder ibland, men att visa sig omaka klädda bland folk fungerar inte. De få gånger vi har gjort det har det bara känts alldeles fel, förklarar de. Tvillingarna bor tillsammans i barndomshemmet i Pensala och jobbar på tio kilometers avstånd åt varsitt håll. När de har ledigt är de gärna vakna långt in på nätterna, hemma, där tillvaron alltid är trygg och lugn. Sånär som den ena natten då de plötsligt fick oväntat besök. Redaktör Hanna Klingenberg. Himlalivrepris 2.6. i Yle Fem och därefter 30 dagar på Arenan.
Alkoholen gjorde gott åt skrivandet och öppnade upp en värld där allt hade stor betydelse. Men när Monika Fagerholm blev nykter började hon känna igen. Riktiga känslor.
Monika Fagerholm märkte snabbt att alkoholen betydde mer för henne än för hennes vänner. När en fest tagit slut kunde hon fortsätta att dricka i många dagar, ofta hemma för sig själv. Det gjorde gott åt skrivandet och öppnade upp en värld där allt hade stor betydelse. Snart började den världen krympa, och ju mer hon ville sluta dricka, desto mera drack hon. Kriget mellan viljan och anti-viljan upphörde först då hon bad och kapitulerade. Ibland, när Monika berättar om den här upplevelsen, får hon höra att det bara är lallande och religiös goja. Men hor har märkt att det är just i det här lallandet som de största hemligheterna och sanningarna finns. Redaktör: Hanna Klingenberg.
För dem som varit med i någon musiklekgrupp i en församling är sångerna säkert bekanta, för andra kan de vara helt nya. Men det går snabbt att lära sig dem! I Familjeandakterna under tidiga sommaren i år håller kantorn och musikledaren Anna Brummer Familjeandakter utgående från populära sånger för barn i dagis- och förskoleåldern. Anna sjunger själv och i andakterna ingår också spår från den skiva med sånger, Hjulen på bussen går runt, som hon har producerat.
Jag heter Maria Boström och bor på Föglö i den åländska skärgården. Jag är 39 år och har fem barn i åldrarna 1-11 år. Till yrket är jag klasslärare.
Jag är en person som behöver mycket tid. Tid att förbereda mig, tid att varva ner, tid att smälta intryck och människomöten, tid att tänka, tid som inte är fylld av bokat program. Den plats där jag bäst gör allt detta är i hemmet, som är väldigt viktigt för mig. Där varvar jag bäst ner, trots att det är där jag samtidigt har mitt arbete nu då jag är hemma med barnen. Det är ett exempel på de många ”både och” som jag tycker att finns i mitt liv. Jag trivs med dynamiken i en (ganska) stor familj, men syskongrälen gör mig orkeslös. Jag trivs med liv och rörelse, men jag blir tokig av att inte få göra något i fred. Jag älskar att ta del av barnens tankar och funderingar, men jag blir så trött av att höra ”mamma, mamma” från fem håll samtidigt. Jag älskar min familj, men det skulle vara underbart att vara ensam hemma en vecka. Jag trivs med att organisera familjelivet, men tycker att det är så skönt då inget är inbokat. Jag tycker inte att det är viktigt med perfekt ordning, men jag blir uppgiven av känslan att ingenting är i ordning.
Jag tycker att det är viktigt med ”både och”. En människa som bara visar att allt är bra, fjärmar man sig ifrån. Men man fjärmar sig också från en människa som bara klagar. Livet innehåller ”både och” och så måste vi låta det vara.
Gud och den kristna tron är grundfundamentet i mitt liv. Hos Gud har allt sin bas och Gud är också målet för mitt liv. Någon större trygghet kan jag inte tänka mig. Jag tycker att det är en konstig tid vi lever i, då man önskar sopa bort den kristna tron med objektivitetens och neutralitetens sopborste, då den positivaste drivkraft som finns framställs som något icke önskvärt. Jag önskar att många fler skulle inse Guds goda avsikter med deras liv och att många fler skulle lära känna Jesus som sin vän, Frälsare och Herre.
Att göra radioandakter har för mig varit en ny och berikande erfarenhet, där jag har fått tänka kring livet utgående från och i kombination med Guds ord, Bibeln.
För dem som varit med i någon musiklekgrupp i en församling är sångerna säkert bekanta, för andra kan de vara helt nya. Men det går snabbt att lära sig dem! I Familjeandakterna under tidiga sommaren i år talar kantorn och musikledaren Anna Brummer utgående från populära sånger för barn i dagis- och förskoleåldern. Anna sjunger själv och i andakterna ingår också spår från den skiva med sånger, Hjulen på bussen går runt, som hon har producerat.
Den stora nordiska kyrkosångsfesten hölls detta år på Färöarna. Festgudstjänsten kommer från Christianskyrkan i Klaksvík. Gudstjänsten leds av domprosten Uni Naes, Färöarna, organist är Dag-Ulrik Almquist, Finland
MIN TRO
Min tro är att följa Nikodemus till ett nattligt möte. Att stilla och andlöst lyssna, att försöka förstå. Det är att stå på stranden vid Genesarets sjö, att smått förvirrat söka övertygande svar på frågorna som Jesus riktar till Petrus; älskar du mig?
Min tro är en avskalad dikt. Inga stora gester, inget skådespel, bara några befriat exakta formuleringar, enstaka stavelser som förklarar allt. Det är den frihet som gör att jag får våga självständiga val, hitta nya vägar, skriva och måla.
Min tro söker en dimension bakom det rationella. Det är att fästa blicken, fokusera och precisera det eviga genom det vardagliga. Jag vill hitta ursprungets underton, miraklet, undret. Och jag vill följa den stig som kantas av kärlek, hopp och tro.
Raimo Mattsson – bosatt i Åbo, men är ursprungligen hemma från Eckerö på Åland. Arbetar som lä-rare och är även verksam som bildkonstnär.
Rea Anner blev från första gången hon såg tavlorna som skulle placeras i Tyrvis nygamla kyrka djuopt berörd. Kuutti Lavonen och Osmo Rauhala fick hedersuppdraget att göra de konstverk som skulle ersätta allt det som gått förlorat i den brand då medeltiskyrkan i Tyrvis brann upp. Kyrkan byggdes upp igen (mycket med talkokrafter) och fick alltså ny utsmyckning. I sommar kommer vi måndag morgnar att höra Rea berätta om Rauhalas konst och dess starka associationer till Bibelns berättelser och den kristna symboliken.
Livsåskådningens lilla redaktion är på semester. Vi är tillbaka i mitten av augusti. En skön sommar tillönskar vi er alla!
Seriestart, 1/8. Få av oss har sett en död människa. Tänk om döden blir extra skrämmande för att vi gjort den så okänd? I det första avsnittet följer vi med till ett krematorium, gräver en grav och möter Kajsa som är döende i cancer.
Måndagar 30.6 - 18.8. 2014 kl. 20.30 Yle Fem
Tillgänglig endast i Finland
"Alltsedan fyraårsåldern drömde jag om att bli präst, precis som min far. Min drömförsamling var Hitis i Åbolands skärgård. Präst blev jag, men aldrig i någon skärgårdsförsamling. Via planer på radio- och TV-präst blev det stiftspastorsuppgifter i barn- och ungdomsarbetet i 12 år tills en gospelkonsert i Helsdingfors med Elvis Presley's back-up-grupp The Imperials förde mig in i musikbranschen. Där blev jag över trettio år, sedan kom ett par år som VD för Fontana media och sedan "emeritus".
Prästrättigheterna har jag behållit i hela mitt liv och präst ÄR jag - och mitt smeknamn hela livet har varit "Pastorn". Jag har alltid tyckt om att predika och i den uppgiften har jag försökt vara så personlig som möjligt utan att vara privat och så vardaglig som möjligt utan att vara banal. Jag har alltid varit fascinerad av berättelseformen, eftersom jag tror att den bäst ger åhörarna möjlighet att identifiera sig med huvudpersonen och samtidigt uppleva något av det som huvudpersonen upplever. "Teologin" kommer via berättelsen, som alltså är förkunnelse i sig och inget sätt att lätta upp stämningen så lyssnaren skall orka lyssna en stund till....
Många berättelser bygger på personliga upplevelser, men många är också tillkomna via författarens frihet att fantisera. Den sommarandrumsserie på temat Gud på semester, som nu är aktuell under juli månad och första veckans i augusti försöker säga något om hur man kan möta Gud Fader, Jesus Kristus och den Heliga Anden i olika semestersituationer. Jag hoppas och ber att de skall kunna förmedla något viktigt i vår kristna tro och hjälpa lyssnarna att med glädje och förtröstan gå in i en ny dag".
Fr.o.m måndag 18 augusti sänds den senare upplagan av Andrum strax efter nyheterna i Radio Vega klockan 9.10. Tidigare sändes Andrum klockan 6.54 och 8.54, nu flyttas den senare sändningen. Vega programcehf Mika Kosunen berättar att timmen mellan klockan 8 och klockan 9 skall bli ett mera enhetligt och nyhetsbetonat programblock. Efter 9 blir tempot lugnare och passar kanske bättre för Andrum.
Redaktören Hedvig Långbacka hoppas att "gamla" lyssnare skall hitta den nya tiden och att den också kan ge nya lyssnare. 'Antalet lyssnare är ungefär samma vid båda tidpunkterna, berättar våra lyssnarundersökningar. Jag tror att den nya sändningstiden kan vara till fördel för dem som vill lyssna eftertänksamt och i lugn och ro'.
Att göra andakter för radio hör nog till det svåraste och det roligaste jag vet. Utmaningen ligger i att lyssnarskaran är så brokig, människor i olika åldrar, i olika livssituationer, i olika sinnesstämningar och med olika funderingar lyssnar på samma andakt. Hur kan man säga något som intresserar, engagerar eller berör lyssnaren? Jag har kommit fram till att också lösningen finns i det breda lyssnarunderlaget. Sannolikheten att jag lyckas förmedla något av värde till åtminstone en lyssnare är rätt så stor.
Under ett antal år hade jag förmånen att få jobba som kanalvärd på Radio Vega. Världens bästa jobb om man frågar mig. Som kanalvärd var den viktigaste funktionen att vara närvarande för lyssnaren, att tryggt berätta om kommande program på kanalen eller om vädret, att vandra en stund tillsammans med lyssnaren om det var tidig morgon eller sen kväll, om det var vardag eller nedräkning på nyårsafton. Det tänker jag att jag får göra i andakterna också, att dela vardagen med dig, ett litet gemensamt ögonblick, några ord, en tanke eller en bön.
Nuförtiden jobbar jag på Församlingsförbundet och möter många människor i olika sammanhang, på utbildningsdagar, evenemang och resor vi arrangerar. Jag försöker att vara så närvarande som möjligt vid alla dessa fysiska möten också och jag märker att jag får styrka och hopp av alla fina människor jag får vandra en bit tillsammans med.
(Bilden av Kalle är tagen på en resa till kommuniteten Taizé, som han just kommit tillbaka från)
Det blir trängsel i såväl kyrkan som runt borschsoppgrytorna då Pokrova brödraskap håller öppet hus.
Pokrova i Kyrkslätt.
Pokrova brödraskap håller öppet hus i Kyrkslätt.
Bild: Yle/Kati Grönholm
Prästmunken Hariton är den före detta kock och restaurangägare som grundade och byggde Pokrova i Kyrkslätt för tjugo år sen.
Hariton.
Prästmunken Hariton (på bild) är fd kock och restaurangägare som grundade och byggde Pokrova i Kyrkslätt
Bild: Yle/Kati Grönholm
Den lilla ortodoxa kyrkan är byggd i ett före detta häststall. En gång om året öppnar Pokrova för allmänheten.
