I Bibelns berättelse om Noa och arken står det att alla djurarter gick ombord när översvämningen kom. Men hur det var att leva tillsammans i arken, det berättas det ganska litet om. Catarina Olin och henns gäng funderar kring vad som riktigt hände ombord, hur de oika djuren hade det tillsammans, vilka svårigheter och kanske roligheter de hade! I Familjeandakten tio lördagar från 15.3.

Tomas Ray heter jag och jobbar som stiftssekreterare för mission och internationellt arbete i Borgå stift.
Jag har alltid tyckt om att resa och lever med tanken "den som har gjort en resa har alltid något att berätta". Varje resa jag varit ute på har fått mig att tänka på något nytt och lärt mig att igen se på omvärlden ur ett nytt perspektiv.
Jag tror att det för synen på kristendomen också är värdefullt att man plockar upp något ur de kulturer man möter. Att kristen tro kan ta sig olika uttryck och innehålla något från lokalkulturen som kan göra den lite annorlunda än vår kristendom, sett ur ett västerländskt perspektiv. Jag tror också att vi i vårt sätt att tro kan lära oss något av troende från andra kulturer.

"Min tro är som en bokstege som lutar mot en gammal bibliotekshylla. Den för mig upp och ner, till höger och till vänster, och beroende på var den för tillfället är så ger den mig lite olika böcker – olika berättelser och tankar. En del är självbiografier, andra kan vara ideologiska. Jag brukar utmana mig att tala om dem alla, även om det ibland är svårt."

Emma Audas, fotad av Jeremy Bengts.

- Gud har gett oss förnuftet att ta oss an verkligheten säger Jan-Erik Andelin, journalist, metodist och pianist.
Han är aktuell som initiativtagare till utredningen av pedofilskandalen inom den egna kyrkan. I Himlaliv berättar han om sitt liv och vad som driver honom att göra också svåra beslut.

Har min kyrka rena papper?

- I samband med pedofilskandalerna i stora världen satt jag och skrev en ledare och skulle just skriva om att detta ofta leder till en väldigt generaliserande våg gentemot kyrkorna. Då slog det mig att nu skall jag inte skriva detta innan jag vet om min egen kyrka har rena papper.

Pastorn betedde sig konstigt

Andelin erinrade sig då att en vän berättat om upplevelsen av att han tyckte det fanns en pastor som ibland betedde sig konstigt gentemot pojkar i ungdomsarbetet, med tonfallet att han var homosexuell. Andelin började utreda via e-post och telefonsamtal om det fanns andra pojkar med liknande erfarenheter.

Han fick sina farhågor bekräftade. Allvarligare incidenter uppdagades. Andelin gjorde en anmälan om saken till kyrkan. Utredningen visade att en mycket populär pastor hade gjort systematiska sexuella överträdelser och övergrepp mot pojkar under en lång tid.

Varför fick övergreppen pågå så länge?

Jan-Erik Andelin spekulerar över hur övergreppen fick fortsätta år efter år.
-Pedofili handlar egentligen inte om sex utan det handlar om framgång och inflytande.
Att övergreppen aldrig uppdagades kan förklaras med att kyrkan var fascinerad över pastorns framgång fast man kanske anade att allt inte kunde godkännas i hans verksamhet.

En journalists uppgift är att synliggöra

- Det finns människor som måste ha känt till övergreppen tidigare, men tröskeln är hög med att ta itu med det.
Många av de berörda, även de som inte hade farit illa, blev lättade när saken kom i dagen. Det fanns en förklaring till det som hade hänt, det hade ett namn.
- Man skall inte vara för hård med dem som såg övergreppen för 20-30 år sedan för då hade vi inte namn på det. Begreppet pedofili var inte känt och vi såg annorlunda på auktoriteter.

Viktigt att utomstående gjorde undersökningen.

Kyrkan anlitade en utomstående rättspsykolog som hade hand om utredningen. Andelin tycker att detta var en fördel, för många uttryckte att de aldrig skulle ha berättat för någon inom Metodistkyrkan.
Redaktör: Nina Granvik

Kyrkan tvingar inte någon att sjunga Den blomstertid, utan det är skolorna själva som väljer att ha med psalmen på skolavslutningarna. Det här säger Kyrkpressens chefredaktör May Wikström som deltog i Slaget efter tolv. Gröna helsingforspolitikern Minerva Krohn tycker inte det räcker med att majoriteten vill sjunga psalmer på skolavslutningen: "Alla ska inkluderas i skolornas festligheter."

Diskussionen om religionsutövning har gått get sedan bitrände justitiekansler Mikko Puumalainen i tisdags uppmanade Utbildningsstyrelsen att se över sina direktiv gällande ordnandet av traditionella och religiösa fester i skolan. Enligt Puumalainen är religiösa tillställningar i skolorna problematiska med tanke på främjandet av religionsfrihet, jämlikhet och opartiskhet. Minera Krohn håller med Puumalainen:

- Det är bra att kyrkan ordnar fester i slutet av skolåret, men det här ska inte vara en del av skoldagen. Varför organiserar inte kyrkan själv egna skolavslutningar för lärare och elever?

May Wikström påminner om att kyrkan inte tvingar sig på skolornas vårfester, utan att sommarpsalmerna tagits med i programmet för att de upplevs höra till traditionen. Om psalmerna förbjuds är det skolan som förlorar, inte kyrkan.

- Vi kan inte sätta våra barn i ett växthus och säga "det här ska du inte få höra". Det är väldigt mycket krävt att slippa få höra att någon annan tror.

S:t Marie kyrka

Enligt den gamla folkliga traditionen är S:t Marie kyrka byggd på en hednatidsofferplats i byn Räntämäki, där det tidigare hade funnits en gravplats och tingsort. Räntämäki fick sitt andra namn efter Heliga Maria, kyrkans skyddshelgon. Kyrkan kallades Sankta Maria enligt den närbelägna biskopskyrkan i Korois.
Kyrkans äldsta del är den nuvarande sakristian, som byggdes intill den gamla träkyrkan mot slutet av 1200-talet eller vid följande sekelskifte.
Byggnadsarbetena av den nuvarande kyrkan är förlagd till mitten eller slutet av 1300-talet. Kyrkorummet delas av pelarrader i tre skepp.
Kyrkans huvudaltare och altarrund byggdes om i samband med reparationen 1984-1985, då även det år 1877 igenmurade altarfönstret öppnades. Inne i det gamla altarets tegelsättning upptäcktes den delvis skadade medeltida altarskivan av kalksten, vilken efter en reparation på nytt tagits i bruk. Altarskivans fem ursprungliga invigningskors påminner om Kristi fem sår.
Ovanför altaret finns ett skadat 1400-talsaltarskåp. Dess mellersta del framställer kröningen av jungfru Maria. Altarskåpet, som sparades vid eldsvådan 1876, saknar flera skulpturer. Framför det har placerats ett altarkrucifix från 1300-talet.
Det stora triumfkorset från slutet av 1300-talet är placerat mellan de runda pelarna i mittskeppets korvalv. Krucifixet, som avbildar livets träd med knoppar som spricker ut, är S:t Marie kyrkas mest värdefulla konstverk.
De medeltida kalkmålningarna togs fram åren 1908-09. Med undantag av invigningskorsen och ribbornas färgbårder är målningarna planlöst spridda över valven på olika ställen i kyrkan. Målningarna är utförda mycket primitivt och påminner om barnkonst. De ger uttryck för den situation som kyrkan och samhället befann sig i under medeltiden och uttrycker uppenbarligen även ett vidskepligt behov av att skydda sig mot onda krafter.
(text: Åbo och S:t Karins kyrkliga samfällighets webbsidor)

Jag heter Markus Linde jag är en ung man med en längtan efter mer av Gud.
Född i Sverige, bott i Finland i drygt 3 år och trivs bra här. Uppväxt i svensk frikyrkomiljö med en trygg familj på 5 personer. Växt upp på både små lantbruks- och industriorter.

Trots att jag ännu är ung så har jag gått igenom mycket i mitt liv, för mycket för att kunna förneka det, det där att Gud finns och att Jesus vandrat med mig. För om inte så är fallet skulle jag varit död idag. Med mina erfarenheter har jag kommit till att jag numera skall bära hjärtat på skjortärmen. Det finns ingen kamp som är så svår som att tro att man är den ende som kämpar, så därför vill jag bära hjärtat på skjortärmen, dela det jag kämpat med men kommit igenom med hjälp av min tro. Jag vill göra det för att vi lever i en kultur där man har svårt att öppna sig för andra, man vill inte lägga sina bekymmer på någon annan. Men Jesus sa att vi skulle lägga våra bekymmer på honom och om jag som kristen skall följa honom så vill jag också kunna ta del av dina bekymmer för att kunna dela bördan med dig, så att vi tillsammans kan lägga den vid Jesu kors, som syskon, bröder och systrar.

Mina andakter handlar på sätt och vis om att vårda relationen med Jesus och om att kunna se hur hans närvaro kan påverka våra liv på bästa sätt, även om saker är svåra, även om vi själva känner oss brutna. De handlar om att Gud alltid har en plan.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt."
- Matt 11:28-30

foto: Ken Kackur

Monica Heikel-Nyberg har fascinerats av musikalen Jesus Christ Superstar länge, och när Ola Salo skrev sin översättning och den versionen kom ut på skiva var det en stor sak för henne, liksom för många andra.
I Andrum i Stilla veckan berättar Monica om passionstidens händelser utgående från musikalen.

Skärtorsdagens mässa från S:t Marie kyrkan i Åbo

Vi firar mässa på skärtorsdagen med medlemmar i Åbo svenska församling. Det bibliska huvudtemat är nattvardens instiftelse. Dessutom har skärtorsdagen traditionellt varit den dag då man minns hur Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Fottvagningen är tecken för tjänande och för kärleken mellan de kristna. den bibliska berättelsen i sin helhet finns i Bibeln i Johannes evangelium, kap 13.

Nattvardens instiftelse

Skärtorsdagens ämne är berättelsen om nattvardens instiftelse i samband med den sista gemensamma måltiden som Jesus och hans lärjungar firade tillsammans.

Förberedelse för långfredagen

Som avslutning på skärtorsdagens mässa avlägsnas de liturgiska föremålen och dukarna från altaret. Altaret och altarskranket kläds i svart inför långfredagen. Avklädandet av altaret inleder korsets och uppståndelsens påsk. Den omfattar en tre dagar lång festtid som fortsätter till påskdagens kväll och sammanbinder Kristi korsdöd med uppståndelsen.

Medverkande

Mässan i S:t Marie kyrka leds av Björn Nalle Öhman. Vi får lyssna till en dialogpredikan mellan honom och Carolin Ahlvik-Harju. Textläsare och gudstjänstassistenter är Carita Eklund och Johan Mullo. Med sång medverkar Camerata Aboensis och en sånggrupp från Åbo svenska församling.

Tv-regi: Leif Lindgren
Skärtorsdag 17.4 2014 kl 23:00 Yle Fem

Stilla veckan är tiden då vi minns lidande, sorg, sjukdom, död. Men också då vi som kristna kan se på allt detta i Uppståndelsens ljus - all död och smärta är övervunnen. Ingmar Lindqvist håller aftonandakterna i Radio Vega under Stilla veckan.

Skärtorsdagens mässa med Åbo svenska församling sänds i Yle Fem kl 23.00.

Långfredagen och påskdagen firas i Vörå kyrka. I långfredagens gudstjänst läser Tomas Klemets ur Kristi lidandets historia. Liturg är Ulf Sundstén, kantor Martin Klemets. Church Hill Boys, Kristoffer Streng, Simon Granlund. Textläsare Ann-Luise Bertell. Nyckelharpa Sven Thors. Sändning i Yle Fem fred 18.4. kl 15.25.

I påskdagens gudstjänst predikar Ulf Sundstén, liturg är Tomas Klemets, kantor Kristoffer Streng, organist Martin Klemets. Gemensamma kyrkokören, barnkören, dagklubben. Körledare Anders Bäck. Textläsare Mischa Hietanen. Yle Fem sö 23.4. kl 15.55. Alla gudstjänster finns på Arenan i 30 dagar utan landsbegränsningar.
Tv-regi Leif Lindgren.

I påskdagens gudstjänst predikar Ulf Sundstén, liturg är Tomas Klemets, kantor Kristoffer Streng, organist Martin Klemets. Gemensamma kyrkokören, barnkören, dagklubben. Körledare Anders Bäck. Textläsare Mischa Hietanen. Yle Fem sö 23.4. kl 15.55. Alla gudstjänster finns på Arenan i 30 dagar utan landsbegränsningar.
Tv-regi Leif Lindgren.

Cecilia Forsén håller aftonandakterna i påskveckan (för så kallas veckan efter påskhelgen).

"Jag är Cecilia Forsén och jobbar som diakonissa i Matteus församling i Helsingfors. Jag är en känslomänska och därför kommer mina aftonandakter också att handla om om det som berör mej på djupet; jag talar om livet och döden såhär efter påsk, naturen och meditationen. Särskilt det som jag upplever i naturen och i stillheten berör mej. Jag tror att Gud talar till oss mänskor på många olika sätt om vi bara vågar stanna upp och lyssna."

Veckan efter påsk i Andrum tar Fredrik Portin fasta ett av påskens synliga tecken för kristenheten, nattvarden. Portin lyfter fram några ord ur nattvardens instiftelseord och visar hur dessa kan förstås som beskrivningar av det rike som Jesus Kristus förkunnade och förverkligade.

Den natten då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd,
tackade Gud, bröt det och gav åt sina lärjungar och sade:
”Tag och ät, detta är min kropp som offras för er.
Gör detta till minne av mig.”
Likaså tog han bägaren, tackade Gud och sade:
”Drick av den alla. Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod
som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.
Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.”

Paula Hartman talar om att ta ansvar för sin känslighet, leva ett långsamt liv och om konsten att säga nej. Redaktör Nina Granvik. (Repris från hösten 2013)

När Paula Hartman fick frågan om vad hon har för drömmar insåg hon hur djupt utbränd hon var. Som 37-årig kyrkoherde trodde hon att hon redan gett allt. Nu 10 år senare lever Paula enligt sina drömmar och tar ansvar för sin känslighet. ”Jag har tappat tron på guldkalven, säger Paula. Jag har beskedligt trott att man ska dansa runt den. Nu har jag slutat, vilket förargar många. Jag ska dansa min dans.”

Bådas magar växte

Torolf Back bor i sitt barndomshem långt ute på landet, på en lugn och harmonisk plats. Där har han jobbat som jordbrukare i många år tills han sadlade om och blev diakon. Det märks knappt alls att livet vänts upp och ner många gånger. Hela tiden har det funnits en sjukdom i bakgrunden och då och då har den slagit till med full kraft. När Torolfs fru blev gravid började också Torolfs mage växa, och den tumör som senare opererades ut var betydligt större än deras bebis.

Christina Calden Back minns sin första graviditet som en märklig tid. Det var inte bara hennes mage som började växa då. Hennes mans mage började också växa. Bältet spände, och efter arbetsdagarna var maken Torolf Back också extra trött. Jag undrade om jag hade blivit lat eller vad det var för fel, säger Torolf.

Beskedet en chock

Snart visade det sig att det var en tumör han hade fått, en desmoid-tumör, som redan fanns i familjen. Trots att de kände till den från förut så kom beskedet som en chock. För desmoid-tumören brukar bara dyka upp hos gravida kvinnor, säger Christina. Nu dök den upp hos Torolf – när jag var gravid. Hon kommer ihåg hur hon brukade ligga bredvid Torolf på kvällarna och titta på deras två stora magar.

Min mage var stor, säger Christina, men Torolfs mage var enorm. Hans tumör hann bli 14 kilo tung innan man kunde operera ut den och innan dess fick paret kämpa för att ta sig genom dagarna. Jag var livrädd för att mista honom och bli ensam med mitt barn, berättar Christina.

En rolig sak per dag

För att hålla humöret uppe bestämde de sig för att göra en rolig sak per dag. Det behövde inte vara stora saker, det kunde räcka med att de åkte till Närpes för att handla mat. Eller med att dricka en kopp kaffe i naturen. Det ramade in dagen och gjorde att de hade något annat, lite trevligare, att tänka tillbaka på efteråt.

Livet gick vidare

Efter operationen har livet gått vidare och nu har Torolf och Christina tre barn tillsammans. Torolfs sjukdom hänger ännu med som en extra person i familjen, och de har alla lärt sig att leva med den. Sjukdomen gör att det hela tiden bildas nya polyper i tarmarna, och de går oftast att bränna bort, men ibland har det krävts nya operationer.

Har gett mycket

Trots långa sjukhusvistelser och en och annan hallucination på grund av medicinerna, så skulle Torolf ändå inte vilja vara utan allt det här. Det har givit mig så mycket, säger han. Jag kan vara tacksam för små detaljer och kräver inte så stora saker av livet. Dessutom har jag fått tillbringa mycket tid med familjen då jag har varit sjukskriven i så långa perioder. Christina håller med om att Torolfs sjukdom fört med sig mycket positivt.

Vi står alla väldigt nära varann, säger hon. Livet är inte så där jättesjälvklart i vår familj, så då blir det kanske lättare att ta vara på det också.

Redaktör: Hanna Klingenberg

Mitt namn är Albert Häggblom, snart 35 år gammal, lyckligt gift och välsignad med fyra aktiva barn.

När jag var ännu yngre, bad jag till Jesus om att få se mitt liv 10 år framåt. Idag tackar jag Gud för att jag får ta endast ett steg i taget. Prövningar och svårigheter som jag mött, tiden som missionär i den fattigaste provinsen av Kenya, prästyrket och många fina människomöten jag haft, har lärt mig att vara tacksam över att jag inte behöver känna till morgondagen. Jag kan tryggt vila i Guds ledning och omsorg. Ibland förstår jag inte ett skvatt, det tar mest ont, men av erfarenhet vet jag ändå att dagen kommer då jag i backspegeln kan se Guds omsorg och trygga vägledning i mitt liv.
”HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.” (Psa 23)

Hans Växby är metodistpastor som arbetat både som församlingspastor och i andra kyrkliga uppgifter nationellt och internationellt. De sista åren före pensioneringen förra året var han Metodistkyrkans biskop i Moskva. Tre måndagar i maj leder han Andrum och låter Lisa Nilsson, Meryl Streep och Tommy Körberg leda fram till centralt kristna tankar.

Bibolär sjukdom

Irina lider av bipolär sjukdom och berättar öppet om hur livet med återkommande depressioner ser ut.

Diagnosen en lättnad

Irina Lemberg drabbades av återkommande depressioner. Diagnosen kom som en lättnad. Äntligen kunde man konstatera att sjukdomen är biologisk och att varken hon eller någon annan orsakat depressionerna. Man kan inte prestera sin mentala hälsa, säger Irina, som lider av bipolär sjukdom.

Körsång och konstterapi

Genom körsång, skrivargrupper och konstterapi har hon hittat nya vägar för självkännedom och hittat en kreativ form för uttryck som är bortom orden. I hennes arbete inom diakonin får hon användning för den tysta kunskap och förståelse för andras problem som sjukdomen gett henne.
Redaktör Nina Granvik.