Jag tycker om att hålla radioandakter.
Då får jag fundera kring min tro. Jag får måla upp bilden av den Gud jag tror på, den Gud som nånstans där på bottnen av min själ är det viktigaste i mitt liv. Den Gud som jag vill och längtar efter. Älskar jag? Om man nu kan älska någon så obegriplig. ”Längtar” är ett bättre ord.
Annars är det ganska sällan jag får tala om Gud. Det är liksom inte brukligt i vårt samhälle.
Jag är diakonissa, och just nu jobbar jag som stiftssekreterare för diakoni på Domkapitlet. Men i mars ska jag flytta till Istanbul för att jobba i kyrkan där. Av den orsaken grunnar jag en del på tro och kultur. Vad blir kvar om man klär av kristendomen de kulturella kläderna? Vad är kärnan, och när blir det religionssammanblandning? Vad är viktigt för den som är kristen i Istanbul – vad är viktigt för en kristen i Helsingfors?
Jag tror att svaret är Jesus. Ibland räcker det så. Ibland måste svaret få lite mer ”kött på benen”.
Musik inspirerar ofta mina andakter. Fredagen före tredje advent spelar jag ”Fader vår” i en arabisk version (den sjungs också på turkiska). Också de andra andakterna har musik från andra kulturer: fredagen före första advent sjungs tideböner i ett ekumeniskt kloster i Italien, före tredje advent sjungs en välkänd psalm på originalspråket danska. Fredagen före fjärde advent hör vi Pekka Simojokis sång i en svensk version.
Tua Sandell håller aftonandakterna i Radio Vega under fredagarna i advent. Klockan 19.15.