Vänskap är förtroende
Ibland tänker man saker som man inte står för i alla sammanhang, och har känslor som man inte är stolt över.
Och med Cecilia så har jag aldrig behövt dölja sånt, säger Johanna Berts om sin väninna.
Cecilia Åminne håller med om att det är det sköna med en lång och nära vänskap.
Att jag kan prata fritt, säger hon, utan att Johanna tror att jag har blivit knäpp.
Vänskap är magi
Johanna och Cecilia var fem år då de träffades för första gången, en kväll i ett öde högstadium. Deras mammor satt på lärarmöte och barnen skulle leka med varandra då de ändå var i samma ålder.
Det gjorde vi också, men jag var nog mera intresserad av Cecilias docka än av själva Cecilia, minns Johanna.
Och jag tyckte att Johanna var magisk, säger Cecilia. Dessutom var det speciellt att båda våra mammor hette Christina, att båda var lärare i modersmål och att de hade borden mittemot varandra där i lärarrummet.
Och att de hade klassrummen bredvid varann, fyller Johanna i.
Batman och Robin
Sen den kvällen fick Christina och Christina följa sina flickor hem till varandra många gånger om, för när Johanna och Cecilia väl blivit bästisar var det svårt att skilja dem åt. De sågs tillsammans genom hela grundskolan och fick till och med höra ett och annat öknamn för det.
Som Batman och Robin, till exempel, skrattar de.
Enligt Johanna drömde de nog om att vara lite mera typiska ibland, lite coolare och lite mera enligt normen.
Vänskap som består
Men mest var vi nog ändå lyckliga töntar som gjorde som vi ville, säger hon. Om vi anstrände oss för att passa in var det väl då vi drog ner rullgardinen till rummet där vi lekte med dockor ännu högt upp i åldrarna.
Idag har de många fina, gemensamma minnen, och vänskapen består alltså, trots att livet fört dem åt vitt skilda håll.
De är båda lärare, men Johanna lever i Vasa med man och två barn, medan Cecilia bor i Jakobstad med sin hund Bamsen.
