Jag läser om sorg och det berör mig djupt. Människor som berättar om sorgen de upplevt efter att ha förlorat en förälder eller ett barn, efter att nån har blivit svårt sjuk eller då det egna åldrandet begränsar livet och hämtar döden allt närmare. Sen finns det också det onämnbara, självmordet som tigs ihjäl. Eller skilsmässan, att lämna eller lämnas... Språket är ofta poetiskt, det vilar en stillhet över berättelserna
I bloggen Andetag i Hbl skriver Maria Sundblom Lindberg smärtsamt vackert och klokt om sorgen och skammen i att bli lämnad. När inte döden utan nöden skiljer åt människor. Hon skriver mitt liv. Det är svårare att sörja den som lever än den som är död. Men hon skriver också om nåden och kärleken.
Så svårt det är att hantera sin egen sorg och andras. Vad säger man åt den som sörjer? - Beklagar sorgen. Men hen var ju gammal och hade ett gott liv. Ja cancern är ju så allmän nuförtiden. Du måste tänka framåt. Du kommer nog över det! Livet vinner. Mister du en så ... Det var ju bara en hund, eller, men vi köper en ny nalle!
Prästen och journalisten Hilkka Olkinuora konstarerar i ett föredrag att människan ofta försöker dämpa sorgen med skuld och skam - om man inte försöker göra pengar och kändisskap på den. I en värld som värdesätter framgång och lycka kan det vara en skam att sörja. Sorgen är ett tecken på att man inte är perfekt, att man är svag och har mislyckats. Sorgen skiljer oss från varandra och lämnar ofta den sörjande ensam fast vi skulle behöva varandra i den livslånga processen att möta sorg.
Också yrkesmänniskor har svårt att hantera sorg. Den tolkas ofta som depression och behandlas med piller. Obekväma känslor och människor skall skötas. Hur länge får man sörja före det anses onormalt? Hur länge får man sörja ett dött barn, en älskad förälder eller nära vän, ett haverat äktenskap, en skrämmande diagnos, en hund eller katt eller en borttappad nalle?