Författaren Susanne Ringell kan tro att hennes läsare fått veta ganska mycket om henne, genom böckerna.
- Men de vet inte lika mycket som jag själv vet, säger hon. Och själv vet jag inte lika mycket som Gud vet. Det finns alltid en nivå till.
Enligt henne är varje mänska sin egen hemlighet.
- Men vi behöver inte gå omkring och se hemlighetsfulla ut för det, säger hon.
När hon tittar på fotografier från sin ungdom ser hon hur hon själv ville likna en hemlighetsfull Madonna, med långt, mörkt hår och stora, svarta ögon.
Min image var så lockande och mild, på något sätt.
- Otillgänglig, säger hon. Lite som Mona-Lisa och hennes leende. Men vad ler Mona-Lisa åt egentligen? Kanske ingenting.
Mamma var orolig
Hon minns att hennes mamma ofta var orolig för henne och att hon tyckte att Susanne var född under en främmande stjärna.
- En stjärna med en lite vild glans som också kunde skrämma min mamma, säger hon.
Susanne är född i fiskens tecken, och även om hon inte tror på astrologi så har hon alltid känt sig hemma i fiskens bild, där två fiskar simmar i olika riktning.
- Den ena simmar mot sorg och mörker, förklarar hon. Och den andra mot glädje och liv.
Drogs till det mörka
Som ung drogs hon gärna till mörkret. Hon kände att andra var goda och jordiska på ett sätt som hon själv inte var och ville ofta göra saker som var ohälsosamma.
- Pojkar och snask och snusk ungefär, säger hon. Inget värre. Men jag hade ett slags parallelliv i många år och var hela tiden på väg bort. Fast jag var där så var jag hela tiden någon annanstans.
Susanne har skildrat det här mörkret i många böcker, och så småningom har hon också börjat skildra ljuset.
De har sorg och de har problem och det gråts mycket och jag sitter i ringen som en torrögd djävul. Jag avundas dem deras tårar och jag avundas dem deras problem. Inte för att de är små, men för att de finns till och låter sig formuleras och är konkreta. Jag har inga problem. Jag har bara mitt mörker och det är som om det var oåtkomligt. Jag vet inte vad som är meningen med mitt mörker och jag vågar inte fråga Gud. Han är snart det enda som återstår.
Länge ville hon skriva om Gud, men hon drog sig för det, för att det var så ensamt.
Jesus kommer! Är du redo?
- En del av mina vänner tyckte att mina gudstankar var konstiga, säger hon. De sa hej, sluta nu, kom igen.
De färdigt religiösa kunde hon inte heller vända sig till, eftersom Jesus stod i vägen.
- Jag hade svårt redan för namnet Jesus, säger hon. Det fick mig att tänka på klistermärkena från min barndom, där det stod att Jesus kommer - är du redo? Och det är ju omöjligt, att bara gå omkring och vara redo hela tiden.
Dessutom tyckte hon att Jesus var en besserwisser.
- Han skulle bara läxa upp sina lärjungar hela tiden och alltid ha sista ordet om allting.
En Gud som tillåter mörkret
Men hon fortsatte att dras mot Gud i alla fall.
- Jag har sökt en nådefull Gud som också tillåter mörkret, säger hon. Så att jag inte måste bli någon annan. Men så att ljuset inte heller är en lögn, utan lika verkligt som det mörka redan var för mig.
Nu har hon hunnit skriva en hel del om Gud, bland annat en svit psalmer. Och som kontrast till det hon har skrivit förut så tycker hon att det är roligt att också få dela med sig av frid och fred och möjligheter.
- Ibland blir jag överraskad och tänker att oj, hur blev det så här fröjdefullt?
När jag skriver känner jag mig som mest gränslös. Då får jag nämna allt.
Genom skrivandet känner hon också att hon äntligen fått i hop de här två världarna.
- För det är två olika världar, säger hon. Jag kan inte tro på ett strålande ljus utan sin andra pol, skuggan.