Vad innebär det att tro och möta andra människor?

Samtalet ägde rum mellan Björn Vikström, Yaron Nadbornik, Maria Sten och Jan Edström på Helsingfors bokmässa.

När Krister Hjulfors var ung var ordet Roparnäs en svordom. Att bli sinnessjuk och hamna på mentalsjukhuset var det värsta tänkbara, tills det drabbade honom själv.

Nu ser han Roparnäs som vilket sjukhus som helst. En plats man åker till för att bli frisk, som när man brutit armen eller benet.

Krister och hans fru Mikaela Hjulfors har fem barn tillsammans och tills de fick nummer fyra gick allting bra. Krister jobbade mycket och sysslade med politik på fritiden.

- Men sen blev han lite för aktiv, säger Mikaela. Jag undrade varför han aldrig hade tid för oss och varför han var hemma så sällan.

Krister minns perioden som kaotisk.

- Det hände så mycket på en kort tid, säger han. Vi sålde huset, vi skulle få vårt fjärde barn, vi beställde ett nytt hus och så fick jag nya uppgifter på jobbet. Dessutom var det riksdagsval.

Den sura kärringen

När Krister var hemma var han ofta irriterad.

Familjen Hjulfors bor i Esse. Krister Hjulfors skrattar med dotter och hund Bild: Yle/Hanna Klingenberg

- Han började svära, minns Mikaela. Allt var mitt fel och jag var bara den där sura kärringen som ville hålla gubben hemma. Han fick köra sitt eget race.

Krister säger att det var en underlig period. Han kände att något var fel, men visste inte vad det var.

- Jag var i gång hela tiden. Jag gick ut och röka stup i kvarten, också på nätterna. Det kändes inte bra.

- Och så kunde han fara ut och köra sent på kvällarna, minns Mikaela som aldrig visste vart han for.

- Men jag visste ju att han inte mådde bra. Det blev otryggt för både mig och barnen.

Trodde att någon jagade honom

Läkarna trodde att han var deprimerad, men när han skulle hämta ut sin medicin hade det redan gått så långt att han inte klarade av det.

- Jag kunde inte träffa någon, säger han. Så jag körde runt med bilen istället, i flera timmar. Och började tro att någon jagade mig.

Mikaela minns att Krister brukade stå vid fönstret och säga att någon körde av och an där ute för att hålla koll på dem och allt de gjorde.

- Till sist började jag nästan tro på det själv också, säger hon. Han var så bra på att berätta. Och jag var så trött. Vi hade precis fått vårt fjärde barn på fyra år, så det var full rulle överallt.

Snart insåg Krister hur pass sjuk han var.

- Jag var jättetrött i kroppen och huvudet höll på att sprängas. Jag var så uppe i varv. Allt kändes jobbigt och omöjligt.

- Jag hade stor familj, nybyggt hus och lån. Och nu hade jag blivit sjuk och klarade inte av att arbeta. Jag kände mig som Josef i brunnen. Att härifrån kommer jag aldrig upp.

Fick en diagnos

En morgon när Mikaela vaknade var deras köksbord fullt av saker.

- Jag hade tömt alla skåp för att skapa ordning, men det blev ju bara mera kaos.

Det var ingen snö den där julen. En konstig känsla överallt på något vis. En jul jag helst skulle vilja glömma.― Mikaela

I samma veva ändrade läkarna sig och gav Krister diagnosen bipolär störning.

- På ett sätt var det skönt med en diagnos, men det var också tungt att det gällde en psykisk sjukdom.

Det tog ett halvt år innan han kunde smälta det.

- Att jag som varit ung och aktiv, med i politiken, nu plötsligt fått en diagnos på en psykisk sjukdom. Det var inget jag talade öppet om.

Mikaela hade inte heller så många att tala med.

- Jag kunde prata ganska bra med min mamma, säger hon. Och med mina syskon. Men inte säger man ju allt åt de närmaste heller. Man vill fortfarande vara normal, som alla andra.

Frivilligt till Roparnäs

Efter diagnosen tog det tre veckor innan Krister varvat ner ordentligt. Sedan jobbade han ett och ett halvt år innan han blev trött på nytt.

- Och då for jag frivilligt till Roparnäs, säger han.

Allt han hade hört om sjukhuset var negativt och skambelagt.

- Roparnäs var något hemskt, säger han. En svordom.

Men det kändes lugnt och fridfullt när han väl kom fram.

- Och något i mig sa att det blir bra.

Eftersom han kom till en sluten avdelning fick han inte ha sin telefon och till en början fick han inte heller ha kontakt med vänner och bekanta.

Nu när barnen är större är det inte lika hemskt om samma sak händer igen, säger Mikaela. Krister Hjulfors står med hela familjen samlad Bild: Yle/Hanna Klingenberg

- Men det var tryggt, säger Krister. Det fanns kunnig personal på varje skift och de hade alltid tid att lyssna och förklara.

Den bästa tiden i livet

Enligt Krister är det det en sjuk person behöver. Tid och medicin, rätt vård och så mycket information om sjukdomen som möjligt. Han minns hur de gick på morgonpromenad varenda morgon, att de drack eftermiddagskaffe i trädgårdsgungorna och att alla samlades för att göra en midsommarstång inför midsommar.

- Och så fanns det några smultronställen där och en liten harfamilj som skuttade omkring.

När Krister säger att det var den bästa tiden i hans liv så blir han avbruten av Mikaela.

- Nu vet jag inte hur du tänker, säger hon. Det var den absolut värsta tiden i mitt liv, och så säger du att det var din bästa tid?

Krister håller med om att det var en fruktansvärd period för alla i familjen.

- Såklart, säger han. Men på Roparnäs blev allting bra. Efter sex veckor blev allt som vanligt igen, och det är det jag menar.

Vi har aldrig haft det så bra som vi har det idag.

- Det blev en vändpunkt i mitt liv.

Vill inte vara utan sjukdomen

Efter tiden på sjukhuset har han också varit mera öppen om sin sjukdom.

- Den finns med oss, säger han. Men den styr inte våra liv. Och jag skäms absolut inte för den längre. Jag skulle inte ens vilja vara utan den.

- För det mesta lever vi ett helt normalt familjeliv.

- Om det nu finns några normala liv.

Patrik Hagman är teolog och forskare vid Åbo Akademi och har också hörts som andaktstalare i Radio Vega. Tillsammans med vännen och kollegan Joel Halldorf från Sverige gör han pod-radio om böcker ur ett kristet perspektiv. Och når mängder av lyssnare.

I den senast publicerade pod-en samtalar de kring boken ”Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell. Över 52 000 lyssnare har lyssnat, en del till hela samtalet, andra till delar av det. När de planerade "läsarpodden" och startade med diskussion om boken Sapiens av Yuval Harari, väntade de sig några hundra lyssnare. Men det blev helt annorlunda.

I en intervju för Åbo Underrättelser säger Patrik Hagman att de "kanske vågar tro att den här typen av samtal som är seriösa och inte är polemiska eller sensationslystna har en beställning".

Läsarpodden ges ut av tidningen Dagen på adressen

Läsarpodden

− Den här söndagen handlar om något livsviktigt och självklart. Något vi skulle förgås av om vi skulle bli utan. Den här söndagen handlar om förlåtelse.

Så inledde prästen Monica Heikel-Nyberg gudstjänsten från Höstdagarna. I gudstjänsten samtalade hon om förlåtelse med Naomi Norstedt.

− Förlåtelse för mig är att erkänna att jag har gjort något som är fel och att jag har sårat någon annan. Det är jätteviktigt att förlåta. För vår egen skull, säger Naomi.

I gudstjänsten sjunger ungdomarna psalmer och sånger som är bekanta för dem. Bland psalmerna kan nämnas 333 Lär mig att bedja av hjärtat och psalm 229 När vi delar det bröd som han oss ger. Till sångerna hör Du som är törstig och Du ber för mig.

Ett av de mer gripande ögonblicken i gudstjänsten är då Tonje Lindeman sjunger Lalehs sång Goliat. Lindeman ackompanjeras av Höstdagarnas eget kompband bestående av Christer Romberg på gitarr, Kjell Lönnqvist på trummor, Kjell Vikström på bas och Pontus Särs på piano.

Under dagarna fick ungdomarna höra talturer kring temat ”Vem vet” av biskop emeritus Gustav Björkstrand och militärpastor Markus Weckström. Till Höstdagarna hör också ett digert program.

− Verkstadspassen bjöd på varierande sysslor – allt från frisbeegolf till debatt om tro och vetenskap. Den mest populära verkstaden var speedfriending – en verkstad speciellt för den som har plats för nya vänner i sitt liv, skriver förbundssekreterare Patricia Högnabba på FKS blogg.

− En fin tradition på Höstdagarna är också Allhelgonaljuständningen på gravgården. Att tända ett ljus för en saknad kär och att få bära det i stillhet till en grav tillsammans med tiotals andra – det är ett av de finaste Höstdagsminnen man kan ta med sig hem.

Höstdagarna ordnas av Förbundet Kristen Skolungdom r.f. Årets Höstdagar arrangerades 30.10 - 1.11 i Toijala. Temat det här året är “Vem vet”. I år fyllde Höstdagarna 65 år. I tiotusental räknas de människor som varit med på Höstdagar och betydelsen av festivalen för det kristna livet i Svenskfinland kan knappast överskattas.

Att leva av Guds gåvor

Jag heter Samuel. Det är ett namn påminner om att Gud verkligen lyssnar till människans
bönesuckar, och är en ständig påminnelse för mig att i alla bekymmer söka mig till Jesus Kristus.

Lite skämtsamt brukar jag säga att jag är uppvuxen i kyrkobänken. Det är förstås en överdrift, men
har hur som helst lett till att jag trivs alldeles ypperligt i kyrka och bönehus. För det mesta är det
befriande, men ibland är det också jobbigt att höra Herrens röst, men det är alltid till mitt bästa - och
jag har fått så mycket gott av det!

Det faller inte oss människor särskilt naturligt att vara fullständigt beroende av andra. Inte
minst för en kristen människa är det svårt att helt och fullt förlita sig på Guds nåd. När vår egen
otillräcklighet blir tydlig är det gott att få fly till korset, som det så underbart vackert heter.
Guds gåvor är många. Liv och salighet är kanske de främsta. Vad det egentligen betyder går inte att
förklara i en kort text, men igenom mina radioandakter och deras musik vill jag förmedla något av
det.

Skomakare, hålls vid din läst - kristne, vid ditt dop!

Helsingfors Mission vill vara en hjälpande hand i vardagen för bortglömda svenskspråkiga seniorer i Helsingfors. Styrkan i verksamheten är volontärarbetet. Utan frivilliga volontärer och finansiella understödare skulle arbetet inte vara möjligt.

Helsingfors Missions seniorverksamhets mål är att minska ensamheten och depressionen bland seniorer samt att öka deras funktionsmöjligheter. Den svenskspråkiga volontärverksamheten startade i januari 2012.

Under 16 volontärgrundutbildningar har man utbildat 110 volontärer som fungerar som stödpersoner, engångshjälpare, budbärare samt gruppledare. Målet är att varje år få 30 nya aktiva volontärer.

Volontärer ger glädje i vardagen

Som volontär hos Helsingfors Mission samarbetar man med den person man hjälper – som stöd, lyssnande öra, vän och hjälpande hand i vardagen. Man är oersättligt, men erfarenheten är alltid ömsesidig.

- När du hjälper, lindrar du en annan människas ensamhet, men du får också själv någonting, som berikar ditt liv och gör dig lycklig. Som vår volontär kämpar du för de bortglömda, mot ensamhet, förklarar Liisa Melin som sedan fyra år koordinerat den svenska volontärverksamheten i Helsingfors Mission.

- Volontärerna är den viktigaste resursen i vår verksamhet. Vi stöder volontärer på alla sätt. Volontären uppskattas sådan som hen är. De får en kostnadsfri utbildning och professionellt stöd i alla situationer. I verksamheten ingår också fortbildning och kurser om åldrande, ensamhet och död.

Efter utbildningen hjälper Helsingfors Mission till att hitta lämpliga volontäruppgifter. Man kan välja en regelbunden stödform eller ge engångshjälp då och då.

- Helsingfors Mission hittar hela tiden nya sätt att kombinera ett hektiskt stadsliv med volontärhjälp bland bortglömda seniorer, säger Liisa. Det behövs även volontärer för att hjälpa synskadade och funktionshindrade.

Utbildning och personlig utveckling

En utmaning just nu är att utvidga volontärnätverket och utöka samarbetet på svenska. Liisa Melin berättar också att volontärverksamheten blivit så populära att fyra kurser i året inte längre räcker till. Man får ordna med extra utbildning för att möta viljan att ställa upp.

- Vi grundar en svenskspråkig resurspool som är ett nätverk bland ensamma seniorer. Vårt mål är att ta till vara all den kunskap, erfarenhet och livsglädje som volontärer kan föra vidare på frivillig basis.

För att bli volontär fyller man i en elektronisk ansökning. Alla blivande volontärer intervjuas för att kartlägga motiv, bakgrund och förutsättningar för att vara verksam som volontär.

I första utbildningskvällen ingår presentation om Helsingfors Mission och dess verksamhet samt volontärens roll i verksamheten. I andra utbildningskvällen fördjupar vi oss i arbetet som engångshjälpare samt som stödperson.

I Helsingfors Missions volontärkoncept träffas volontärerna regelbundet, utbyter erfarenheter och har trevligt tillsammans. Man lär sig känna varandra och orkar bättre.

I stadsmissionens fotspår

Helsingfors Mission är 130 år. Verksamheten startades år 1883. Då började Finland urbanisera, vilket förde med sig ett nytt problem, urban fattigdom.

Namnet på den tiden var Stadsmissionen. I sitt verksamhetskontor på Rödbergsgatan hjälpte man föräldralösa, hemlösa, sjuka, fattiga, missbrukare, före detta fångar och andra behövande

- HelsingforsMission behövs i högsta grad också i dag, säger Liisa Melin. Ensamheten är dagens form av fattigdom.

Seniorarbete erbjuder kostnadsfri och trygg närvaro, kontakt, professionell diskussion och vardagshjälp för ensamma seniorer i Helsingfors.

Till utbildningen kommer man enbart genom att fylla i ansökningsblanketten "Ansökan till volontär", som finns på Helsingfors Missions hemsida.

För Heddy Norrgård var det ödesdigert att bli kristen. Tungotalet och de vilda danserna gjorde henne både manisk och psykotisk. Ett år i den karismatiska församlingen förvandlades snabbt till sju år av hallucinationer, sjukhusvistelser och självmordsförsök. Men sedan, när de sju åren var förbi, så gick det också plötsligt om. Idag är Heddy frisk och det är redan 20 år sedan allting hände. Men ändå minns döttrarna Tanja Eklund och Pia Svarvar tydligt hur det var den ena kvällen, då deras mamma blev sjuk första gången.

- Jag var bara sex år då, säger Pia.

- Och jag var tio, säger Tanja.

Familjen hade haft dopfest för den nyfödda, yngsta dottern Hanna.

- Redan på festen kände jag att något var fel, säger Heddy. Jag kunde inte sluta prata och gjorde konstiga ljud och grimaser åt gästerna vid matbordet.

När alla väl gått hem lade hon sig på sängen och vägrade ge mat åt den hungriga bebin.

- Mamma blev otäck plötsligt, säger Pia. Hon skrek och grät och svor om vartannat. Vi förstod inte vad som hände.

- Och då vi frågade varför hon inte kunde amma Hanna sa hon bara att det var en hemlighet mellan henne och Gud, säger Tanja.

Pia och Tanja förde Hanna till deras moster, som för tillfället ammade deras kusin. Själv fördes Heddy till sjukhus.

Jag hatar handarbete. Jag hatar all terapi på det här hospitalet. Sitta och peta in tyg i styroxbollar, jag spyr, men petar ändå in tyg. Det blir fult och ojämnt och jag hatar det.― Heddys dagbok

- Det är omöjligt att förklara vad som hände med mig, säger Heddy. Jag kände mig bara uppfylld av en ond kraft. Det är horribelt, det går inte att beskriva. Jag kände mig nästan som den onde själv.

Döttrarna ville ha sin vanliga mamma tillbaka

När Heddy kom hem från sjukhuset ett par veckor senare kände döttrarna knappt igen henne.

- Hon var så uppsvälld av alla mediciner, säger Tanja.

- Det var inte samma mamma som kom hem, säger Pia. Jag ville ha den riktiga mamman tillbaka.

På dagarna låg Heddy mest och sov och nattetid satt hon vid fläkten och rökte. Tankarna cirklade kring ondska och godhet.

- Hon pratade mycket om Jesus och Gud, minns Tanja.

När jag gick i butiken hade vissa mänskor stora ögon. Stirriga ögon, som tittade på mig. Andra gick med slutna ögon, och jag tänkte att de som gick med de där stora ögonen var på samma tåg som jag. Konstiga grejer!

Heddy var ganska ny i sin tro. Den kristna rörelsen som hon gått med i ett år tidigare hade kommit från Sverige och i deras möten ingick hela känsloskalan.

- Vi grät och skrattade, dansade och skrek och kastade oss raklånga på golvet, säger Heddy.

- Det var uppvispat och jag kände inte riktigt igen mig själv. Ibland har jag tänkt att våra möten var som en slags andlig våldtäkt.

Heddy misstänker att graviditeten också hade sin andel i sammanbrottet.

- Ännu i nionde månaden var jag i full gång. Så när Hanna föddes var jag redan ganska trött.

Ibland stötte jag på dem, säger Heddy. Att hej, här är en medmänniska som tittar på mig med en blick som säger att "du finns". Du finns, och du är bra, fast du är lite crazy nu just. Heddy Norrgård ler mot kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg

Mellan sjukhusvistelserna kom också självmordsförsöken med jämna mellanrum, och det var något som inte heller undgick barnen. Vid det sista försöket var Tanja magsjuk och hemma från skolan.

- Egentligen ville jag inte dö, säger Heddy. Men det gick ju inte att leva heller, i det tillståndet.

Hon hade testat flera metoder. Dränka sig i handfatet, gasa ihjäl sig i familjebilen. Möta långtradare på landsvägen och tänka nu, nu gör jag det.

- Men jag gjorde aldrig det, säger Heddy. För jag hade alltid Hanna med mig i bilstolen i sätet bredvid och jag kunde ju inte ta livet av henne också.

Otaliga resor gör vi, Lillan och jag. Hon ovetande om mina planer. Jag, beskyddad av ett litet barns rena, oskyldiga ögon. Hon litar på sin mor. Har hon något val?― Heddys dagbok

Vid sista försöket tog Heddy tabletter.

- En burk litium, säger Heddy. Jag hade ju hört att det är ganska starkt.

Det blev Tanja som fick ringa efter hjälp.

- I min dimmiga värld så visste jag ju inte ens att hon var sjuk och hemma från skolan, säger Heddy.

Det tog länge för familjen att förstå att den här tanten faktiskt är i skick, säger Heddy. Heddy Norrgård skrattar med sina döttrar Bild: Yle/Hanna Klingenberg

De sju hemska åren tog slut lika plötsligt som de började. På en bibelhelg i Lappfärd, dit Heddy åkt för att ta det lugnt, på sommaren år 1996.

- De hade förbön där, minns hon. Och jag bestämde mig för att gå fram och säga vad jag har för fel. Så bad de en kort och enkel bön för mig och sen körde jag hem. Jag älskar ju att åka bil och få sitta för mig själv med alla mina tankar och känslor och där, den gången, kände jag att nu är allting över. Att nu är jag frisk. Kroppen ville inte ha medicin längre och ja, det 20 år sedan nu.

- På ett sätt blev jag sjuk av Gud, men på ett annat sätt så var det också Gud som gjorde mig frisk igen, säger Heddy.

- Hela inställningen förändrades där. Att Gud, ta hand om mig du. Kan man uttrycka det så? Gud, bestäm över mig du. För dittills hade jag ju hela tiden lekt Gud själv. Att jag vet nog hur det ska vara.

Kunde inte lita på att mamma blivit frisk

För familjen var det inte lika lätt att tro att Heddy hade blivit frisk för gott.

- Jag vet inte om jag tror på det ännu heller, säger Tanja. Men jag går inte runt och väntar längre.

Min man lät göra den här tavlan, säger Heddy. För att glädja mig och många andra. Bildcollage av Mona-Lisa, med Heddy Norrgårds ansikte Bild: Yle/Hanna Klingenberg

När Heddy var sjuk gick de andra hela tiden runt och väntade på att nästa utbrott skulle komma.

- Och när det kom så var det ganska skönt, minns Pia. Man blev ju ledsen och besviken varje gång, men man kunde också pusta ut och tänka ja, nu kom det.

Efter att Heddy blivit frisk tog det minst fem år tills familjen slutade vänta på nästa utbrott. Under den tiden fick Heddy se till att smyga sig undan varje gång hon ville skratta eller gråta ut ordentligt.

- Vi var hela tiden på vår vakt, säger Pia. Att skrattar hon normalt nu? Eller är det för mycket?

- För mig tog det också länge innan jag kunde visa känslor efter det här, säger Tanja. För oss hade ju känslor blivit något dåligt. Något hemskt. Och det blir svårt då man ska leva ett normalt liv sedan. Känslor är en del av livet, men då man har den erfarenheten som vi har, så.

Nu ligger den erfarenheten både nära och långt ifrån. Heddy och hennes döttrar har pratat mycket genom åren, om allt som hänt.

- Och vi har skrattat också, säger Heddy. För det finns ju mycket humor i det, även om det är helknäppt.

Claus Terlinden talar i Andrum fredagarna i advent:

"När det blir advent vänder jag blicken mot julen, då vi firar det stora mysteriet att Gud vill dela våra villkor. Adventsandakterna tar med hjälp av adventsöndagarnas teman upp aspekter av vad det betyder att vara människa och Guds avbild: att leva sitt liv i andras blick, att ha en inre värld, att bottna i ljuset och att vara kropp".

För sina Aftonandakter i Radio Vega fredagarna inför adventssöndagarna har Helene Liljeström hittat inspiration i sånger med tema kring ljus och mörker, traditioner och livets villkor och verklighet.

Det sekulära samhället är ofta ett begrepp som vi identifierar oss med, det är ett uttryck för människans frigörelse. Men vilka gudar tillber vi idag?

Den ena dagen strävar vi efter hälsa, den andra efter något annat anser teologen Patrik Hagman, som genom etiska och teologiska perspektiv är en aktiv samhällsdebattör och forskare vid Åbo Akademi. Han skriver böcker, poddar och diskuterar den moderna människan och hennes tro på att hon befriat sig från sin religiositet.

Det sekulära tar form

Idén om det sekulära samhället är ett politiskt projekt från 1600-talet som formulerades för att minska kyrkans makt. Religionen har sedan dess ansetts vara en privatsak, medan vi uppträtt sekulärt i det offentliga rummet.

Vi beskriver våra stater och oss själva som sekulära – men kanske är vi inte så sekulära som vi föreställer oss vara. Enligt Hagman saknar vi ibland något av det som religionen givit människan.

– Vi saknar idag den enhetlig värdegrund som vi tidigare hade, menar Hagman.

Dyrkan av mammon

Det kapitalistiska systemet lär oss att vi kan byta ut en sak mot något annat, vi ser inget samband mellan de olika sakerna vi strävar efter. Men att se sambanden är viktigt, säger han.

– Att göra de här kopplingarna, det är strävan mot en mera monoteistisk världsbild.

Att vi lever på ett så kluvet sätt och ibland strävar blint påverkar oss.

– Problemet är att vi har svårt att se att våra liv har en mening som inte är grundad i oss själva.

Våra liv har blivit ett meningsprojekt och samtidigt känner vi tomhet över att det är så, att det inte finns någon mening som är större än oss själva.

– Det är ett stort projekt att klara av på egen hand, säger Hagman om hur vi människor försöker få ihop verkligheten som en helhet.

Religion är inte en fråga om faktum

Människor är intresserade av de gamla tanketraditionerna som betonar att världen är en enhet, men man vill göra det på ett eget sätt.

– Vi är religiösa av naturen, men frågan är på vilket sätt.

Hagman ser inte allting som åsiktsfrågor eller godtyckliga val vi gör.

– Den värld vi väljer hänger samman med hur vi ser på varandra som människor.

Ett nytt kyrkoår har börjat, Den kristna kyrkan har en litet annorlunda kalender jämfört med den världsliga - året börjar med att adventstiden ingår. Kyrkans gudstjänstliv får sin rytm och sitt innehåll från kyrkoåret, Varje helgdag har egna texter och böner som i regel används under den följande veckan.

Vi är alltså inne i adventstiden. Advent betyder ankomst och under adventstiden förbereder sig kyrkan på julen, då Jesus födelsefest firas. Vi är vana vid att december månad är en månad av festande, ätande och drickande (vid sidan av stressande!), men i kyrkan är det här fastetid - i ortodoxa och katolska kyrkor tar man allvarligt på detta med fasta inför jul (i ortodox tradition kallad Lilla fastan). Också evangeliska kyrkor och andra kristna samfund ser de fyra adventsveckorna som en tid av förberedelse inför den stora festen.

Sedan med adventsljusstakar med fyra ljus som tänds ett per söndag i advent kom till oss från Tyskland via Sverige. På Ersta diakoni i Stockholm infördes på 1870-talet med förebild från Kaiserwerths dakonissanstalt i Tyskland en adventsgran. Granen hade 28 ljus, av vilka sju ljus, ett för varje dag i veckan tändes varje adventssöndag. Seden fick stor spridning och från den här traditionen utvecklades en sed med en ljusstake där ett ljus tändes för varje dag i veckan. Den blev vanlig i Sverige och Finland under 1920- och 1930-talen. På många håll i Europa tänds under adventstiden ljus i kransar som hängs i taket.

De flesta väljer att tända ljusen på söndagen, men helgens vilodag i den kristna traditionen inleds ju redan vid lördagens helgmålsringning klockan 18, så det är s.a.s helt korrekt att tända ljuset redan lördag kväll!

Adventsmusik

Liksom julen har sina särskilda psalmer och sånger har advent det också. Abbé Voglers Hosianna hör till vårt kyrkliga kulturarv, liksom t.ex. Ambrosius' 300-talshymn Jesus Kristus kommen är, som gärna sjungs i J S Bachs sättning, Bach skrev också flera kantater för adventstiden; den mest kända kanske Nun kommt, den Heilgen Heiland. I Sverige och Finland hör Otto Olssons Advent till både advents- och julkonserters "fasta repertoar".

Kan något som är skapat på 1500-talet vara relevant ännu idag?

Ignatius av Loyola föddes i Spanien år 1491 och dog i Rom år 1556. Han skapade ett 30-dagars program av andliga övningar. Övningarna har som mål att hjälpa mänskor att göra ett livsviktigt val.

På den tiden var den stora livsfrågan om man skulle välja ett liv i kloster eller ett världsligt liv. I dag är det få som ställs inför det valet, men vi väljer alla mer eller mindre medvetet vår väg i livet och här kan de ignatianska andliga övningarna vara till hjälp. Övningarna kan också användas för att fördjupa sitt andliga liv.

De första övningarna har som mål att hitta det Ignatius kallar fundamentet, livets grundsten. Under fyra måndagar i advent vill jag visa vad det här kan innebära idag och vilken betydelse det har för mig. Dessutom ger jag förslag på sådant du kan smaka på eller öva dig i, om du vill.

Maria Repo-Rostedt, redaktör för Andrum måndagar i advent

Den som bekänner sin fattigdom högt får vara beredd på omgivningens pekpinnar och förmaningar. En till synes rik person kan däremot ha skulder större än tillgångarna utan att det uppstår en moralisk diskussion om saken.

- Den rike har rätten att definiera vad som är rätt eller fel i den fattiges liv, säger Mathias Rosenlund efter egen erfarenhet.

När han kom ut med sin självbiografiska roman Kopparbergsvägen 20, som skildrar just fattigdom, blev kritiken av boken lika mycket en kritik av Mathias som person. Recensenterna skrev bland annat att Mathias är fattig men dålig och att han borde ha skaffat begagnade cyklar åt barnen istället för att drömma om nya. Även läsarna hörde av sig med tips. En av dem gav honom en utskällning för att han rökte och lade sina pengar på cigaretter.

- En annan ringde och erbjöd mig hypnos, säger Mathias. För att jag skulle lära mig att tänka rätt.

Mathias överraskades av mängden personer som ville berätta hur just han kunde bli kvitt fattigdomen.

- Som om fattigdom bara var mitt dilemma och inget strukturellt problem.

Enligt Mathias innebär den attityden att människor med mera pengar också kan förneka den fattige vissa val i livet.

- Den fattige har inte samma rätt att välja, säger Mathias. I precis varenda liten detalj borde den fattige följa pengarna, annars är det valet kategoriskt fel. En fattig ska inte spendera 30 euro på krogen, till exempel.

Och en fattig ska inte studera litteratur, för det genererar inga pengar. Det har jag minsann fått höra. Även om litteraturen betyder massor för mig och även om den är något jag vill ägna mitt liv åt.

Mathias har upplevt den värsta fattigdomen i sitt vuxna liv, men tycker ändå att den hängt med ända från början.

- Jag gick inte runt och tänkte att oj, vad jag är fattig, när jag var liten. Men jag såg flera saker i mina kompisars liv som verkade helt ouppnåeliga för oss.

Det handlade om simbassänger, pappor som arbetade utomlands, märkeskläder och fina bilar.

- Som barn slog det mig aldrig att det fanns klasskillnader, säger Mathias. Eller att det fanns en massa annat som också uttryckte klasstillhörighet. Som språkbruk och socialt självförtroende.

- Att svordomar och slang var tecken på arbetarklass var inget jag tänkte på.

Eller det här med att känna till olika författare och kompositörer. Eller att veta vem som varit viktig på teatern under en viss tid. Att vissa fick det på köpet. Att ens förstå att den världen finns.

Senare, som vuxen och ung tvåbarnspappa med studier och småjobb vid sidan om, fanns det en annan slags medvetenhet om situationen.

- Jag tvingades gå till socialen ofta och skämdes för det, säger han.

Man uppfattas som lat om man lever på bidrag, säger Mathias. Och som lite dummare också. Mathias Rosenlunds profil i närbild Bild: Yle/Hanna Klingenberg

- Men då jag insåg att jag faktiskt gjort allt jag kan, så blev jag arg istället. Att varför ska jag behöva skämmas?

Räkningarna strömmade in och efter dem betalningspåminnelserna och efter dem ibland även indrivningsfakturorna. Den ena summan högre än den andra.

- Det kan bli väldigt dyrt att vara fattig, säger Mathias. Och det är ju ganska obehagligt också att det är helt kosher i dagens samhälle att förlänga skuldsatta människors tid i skuld på det här sättet.

Kulturellt kapital istället för pengar

Med åren började skrivandet och läsandet betyda allt mer.

- Att få gå in i den världen.

Den första kolumnen han skrev handlade om Jesus som den perfekta socialisten, och i samma veva som han skrev den läste han också Apostlagärningarna.

- Och det har slagit mig nu efteråt, hur mycket solidaritet det finns i Apostlagärningarna. Alla tog hand om alla och ingen lämnades utanför.

Den solidariteten saknar han i samhället idag och det är bland annat därför han känt behovet att skildra fattigdom i sina böcker. Efter debuten fick också uppföljaren Svallgränden 5 stor uppmärksamhet och Mathias blir ständigt inbjuden till nya ställen för att prata.

- Så på tal om kapital har jag ett kulturellt kapital idag som öppnar många dörrar för mig, säger han. Mitt sociala kapital är också stort, det har det alltid varit.

Mathias Rosenlund tilbringar ofta eftermiddagarna i Arcadia Bookshop i Helsingfors. Här tillsammans med vännen Kei Saito. Mathias Rosenlund lyssnar på Kei Saito som spelar gitarr Bild: Yle/Hanna Klingenberg

Men enligt Mathias är det ekonomiska kapitalet fortfarande oförändrat och det kan han vara lite bitter över ibland. Han tänker sig att han lätt kunde ha fått ett riktigt jobb för 100 år sedan, då det uppskattades att kunna tala belevat om de klassiska författarna.

- Den markören var viktigare förr, inbillar jag mig. Den gjorde att man också kunde klättra ekonomiskt.

- Men idag är det ingen som imponeras av att jag droppar ett klassiskt citat. Ingen som tänker att skärpt kille! Honom ska vi ha i vår firma!

Efter att de sexuella övergreppen i en församling i Esbo på 70- och 80-talet kom ut i offentligheten har församlingsarbetarna efterlyst praktiska beteenderegler. Barn ska känna sig trygga i församlingen, säger Maria Sten vid Kyrkostyrelsen.

”Kyrkan ska erbjuda en trygg miljö för alla. Speciellt viktigt är det när det gäller barn och unga. De har rätt att känna tillit och förtroende för de vuxna. Detta förtroende får inte missbrukas. Sexuella övergrepp och trakasserier strider mot kristen människosyn. De kan inte accepteras. Detta gäller både direkt brottsliga handlingar och beteende som är olämpligt.”

Detta citat inleder handlingsprogrammet för bemötande och förebyggande av sexuella övergrepp och trakasserier i kyrkan som Borgå domkapitel godkände 2012.

Handlingsprogrammet gäller alla församlingsarbetare. Även präster trots deras absoluta tystnadsplikt.

− Vi måste se till att församlingen är en trygg plats. Enligt Barnskyddslagen 2008 är var och en skyldig att göra en anmälan till Barnskyddet om de misstänker att ett barn far illa, säger Maria Sten vid Kyrkostyrelsen.

Sten har tillsammans med rättspsykolog Julia Korkman, biskop Björn Vikström och TD pastor Malena Björkgren hållit kursdagar om De vuxnas ansvar i Vasa, Mariehamn och Helsingfors.

Barn ska känna sig trygga i församlingen

Kursprogrammet har bestått av diskussioner om gränsdragning och omdömesförmågan samt gett konkreta tips.

− Vi har till exempel diskuterat praktiska beteenderegler vid t.ex. nattningen på konfirmationslägren berättar Maria Sten. Och hur hjälpledare ska ta sitt ansvar för gränsdragning t.ex. att inte börja sällskapa under lägret.

Vid kurserna har de också gett råd om hur man ska göra om ett övergrepp kommer till ens kännedom, hur man anmäler och vem man kontaktar.

Vi strävar alla efter att hitta det sunda.― Maria Sten

Se inte spöken men var inte blåögd

− Responsen har varit god säger Maria Sten. Vi har en gemensam oro och kursdeltagarna har fått många nya redskap och verktyg.

− Mindre församlingar är inte skonade. Församlingsarbetare har behov av att diskutera attitydfostran och värderingar. Vi strävar alla efter att hitta det sunda.

Handlingsprogrammet är idag en del av kyrkans personalutbildning och kurser om det kommer att ordnas med jämna mellanrum.

Det här är bakgrunden till kyrkans handlingsprogram. Nina Wredlund från Ekenäs berättar sin historia.

Församlingar bjuder till fest!

Alla orkar, vill eller kan inte ordna med julmat och annat program. Det blir allt vanligare att församlingar bjuder in sina medlemmar att fira en annorlunda jul utan stress och krav. En gemensam måltid hör till och festerna inleds eller avslutas ofta med andakt.

Tidigare ordnade församlingarna t.ex. julmiddagar närmast för de ensamma, men i många församlingar öppnas dörrarna i år för alla, också t.ex. barnfamiljer. Festerna för kravlös julglädje och gemenskap ordnas i en del församlingar på julafton, i andra på juldagen.

I Svenskfinland hälsar bl.a. Johannes och Matteus församlingar i Helsingfors, Jakobstads församling, Vasa svenska församling och Ekenäsnejdens svenska församling välkommen på julafton. I Åbo svenska församling och Grankulla svenska församling firar man annorlunda jul på juldagen 25.12. I Grankulla i form av knytkalas – men man är också välkommen utan knyte.

De olika församlingarna informerar på sina hemsidor och/eller facebooksidor om julprogrammen.

Virva Nyback har utbildat själavårdare, varit verksam som präst och terapeut. Hon har nyligen blivit vald till stiftssekreterare för personalvård i Borgå stift.
Dessutom leder hon drömgrupper. - Drömmen är vägen till självkännedom säger Virva Nyback.

Drömmen ljuger aldrig.

Vi drömmer 1,5 till 2 timmar varje natt. Drömmen ljuger aldrig, den berättar för dig hur du egentligen mår.
När du drömmer är du själv regissör, du väljer rollerna och ställer upp scenerna, varje natt. Du kan se vad scenerna och karaktärerna vill berätta för ditt vakna tillstånd

Drömmarna är exakta bilder. Där finns känslor som vi har i vårt vardagsliv. Men ofta är bilderna absurda och obegripliga.
Om du ensam vill bekanta dig med vad dina drömmar vill säga så får du gå bakvägen, till ditt eget vardagsliv.

Drömmen föds ur nuet

Bekanta dig med ditt drömspråk.

Ställ penna och papper bredvid din säng, skriv upp drömmarna precis som de är. Bry dig inte om att de är ologiska och försök inte förbättra dem.
Skriv sedan upp upplevelser, tankar och känslor från föregående dag.
Gör detta under en längre tid. Småningom kan du urskilja ett mönster som berättar något om ditt eget personliga drömspråk, speciellt om du har förluster eller ändringar i ditt liv som sysselsätter dig.
Du kan se hur drömmen förbereder dig för att ta steget till ett mer autentiskt liv.
Mardrömmar kan vara till stor hjälp. Den skrämmande drömmen berättar om något som är viktigt.

Så fungerar en drömgrupp

Virva Nyback har en 20 årig erfarenhet av att leda drömgrupper.
Grundidén med att jobba med sina drömmar i en grupp är att drömmaren skall få hjälp med att förstå sin dröm och att få fram drömmens budskap.
Metoden är skapad av drömexperten och psykoanalytikern Montague Ullman och huvudprincipen är respekt för drömmarens integritet.
Drömmaren berättar drömmen i jagform och associerar kring känslan och bildspråket i drömmen. På ett lekfullt sätt får de andra i gruppen göra drömmen till sina egna och berätta vilka känslor och associationer det väckte.
Efter det hjälper gruppen drömmaren att vistas i det känsloklimat (komma ihåg känslorna) som rådde under dagen innan. Det ger tid och möjlighet att stanna upp inför det egna livet och vad som engagerar. Från dagsresterna kommer det in mycket nytt material.

Drömmen är som en melodi för gruppen, den har fått noter från en värld vi inte kan se men även den värld vi kan se och uppleva.
Sista skedet i drömgruppsarbetet är när gruppens medlemmar får orkestrera en hel partitur; ”så här hör jag att din dröm talar”
-Det har med respekt och integritet att göra. Vi har alla rätt till våra försvar och överlevnadsstrategier. Gruppen får inte ta tolkningsföreträde, den enda experten i gruppen är drömmaren själv.

Universella drömbilder

Den enda som kan tolka drömmen är drömmaren själv. Vi alla är unika och vi använder bilder och symboler på ett unikt sätt.
Vi har också ett universellt språk som är gemensamt för alla mänskor.
Vi har alla behov och känslor, vi behöver få bekräftelse, kärlek och acceptans. Vi alla har känslor av hat, sorg och skam. Alla dehär grundläggande affekterna känslorna finns i drömmen.
Den hjälper oss att få dehär känslorna i införlivade i vårt vakna medvetande så att vi kan ha mera svängrum i vårt liv.
Där finns drömmens kraft och förmåga att hjälpa oss och det är universellt.

Professor Paul Lillrank är känd som en stridbar debattör, men mera okänt är kanske att Lillrank i sin ungdom studerade teologi, jobbade på en ungdomscentral, och under 1980-talet bodde åtta år i Japan där han skrev sin doktorsavhandling om kvalitetsstyrning inom industriell produktion.

Text: Peik Henrichson

– Jag stortrivdes i Japan, och uppskattade deras nästan religiösa inställning till industri och produktivitet.

För att bättre förstå den japanska mentaliteten måste man minnas hur Japan förändrades av atombomben och nederlaget i andra världskriget.

– Då övergav japanerna i ett slag militarismen som en överideologi och ersatte den med en närapå sakral inställning till industriell produktion, säger Paul Lillrank.

– Ännu på åttiotalet såg japanerna all handel och industriell verksamhet närmast som ett kall, till och med som ett sätt att tjäna gud. Oberoende om man var chaufför, servitör eller ingeniör, såg man som sin främsta uppgift att med största hängivenhet utföra sitt eget jobb.

– Kallet att servera till exempel en öl på bästa möjliga sätt kunde vara lika stort som kallet att kvalitetskontrollera en teknisk komponent på en bilfabrik. Man söker en typ av frälsning genom sin konkreta uppgift på jorden.

Kulturchock i Sverige

Då Paul Lillrank senare flyttade till Sverige för att jobba på en amerikansk konsultbyrå, fick han uppleva en enorm kulturell kalldusch.

– För västerlänningar handlade allt bara om pengar, medan inställningen till jobbet som livsuppgift saknades.

Ändå påminner Lillrank om att det även i västvärlden traditionellt har funnits liknande tankar, både inom protestantismen och den katolska Opus Dei-rörelsen.

– Opus Dei handlar ju om att möta gud i det vardagliga arbetet.

Religiösa släktingar

Religiösa rörelser är i sig inget främmanda för Paul Lillrank eftersom hans egna farföräldrar i tiderna följde väckelsepredikanten Maria Åkerblom från Terjärv i Österbotten till Mejlans i Helsingfors. Lillranks farfar Leonard och farmor Anna hoppade senare av den åkerblomska rörelsen, men den starka religiositeten fanns kvar även då farfar och farmor återknöt kontakten till den lutherska kyrkan.

– Jag kan fortfarande minnas att min farfar ofta satt på farstutrappan och förde långa teologiska resonemang med grannarna i Mejlans.

Weltschmertz och teologi

Eftersom Paul Lillrank växte upp med religiösa släktingar, kom hans egen ungdomstid och världssmärta också att handla om religiöst färgade frågor.

– Jag kunde till exempel grubbla över hur jag ska handla rättfärdigt, vilken meningen med livet är och vilka trosläror som är sannare än andra.

Då Paul dessutom som ung deltog i församlingens ungdomsverksamhet, var steget inte långt för honom att själv börja studera teologi vid Helsingfors universitet.

Dubierna växte

Åndå var tvivlet hela tiden närvarande. Redan då Paul Lillrank var femton år hade han frågat sig hur de kristna prästerna kunde hävda att just deras gud existerade men inte de övriga religionernas

– Men dödsstöten för mina teologiska grubblerier kom ändå från kyrkohistorien, säger Lillrank.

– Ju mer jag studerade, desto mer började jag inse att Nietzche hade rätt då han sade att Gud inte uppenbarar sig i vår värld. Möjligtvis uppenbarar sig gud i en del människors inre värld, men inte på något objektivt observerbart sätt.

– Samtidigt visar kyrkohistorien att så fort kristendomen fick sin första kristna kejsare, så förvandlades religionen från slavreligion och befrielselära till en statlig makt- och översittarorganisation. Och förändringen skedde väldigt snabbt.

Människan skapade Gud

Religionshistorien visar också att monoteismen, det vill säga tron på en och endast en Gud, uppstod samtidgt som den absoluta kungamakten växte fram i faraonernas Egypten. Paul Lillrank ser det sammanträffandet som ytterligare ett tecken på att religioner ofta uppfyller olika sociala behov.

– Här kan jag igen citera Nietzche som på sitt giftiga sätt konstaterade att människan skapade Gud till sin avbild.

Trots att Paul Lillrank har tappat sin ursprungliga tro, vill han ändå inte sälla sig till dem han kallar religionskritiska fundamentalister, exempelvis Richard Dawkins som ständigt betonar religionernas negativa roll i mänsklighetens historia.

– Själv håller jag inte alls med Dawkins om att det skulle vara något töntigt eller korkat i att vara religiös. Jag har inget emot religiösa människor i sig, men själv blev jag kvitt min ungdoms ständiga Weltschmertz då jag slutade tänka religiöst, och i stället fick ett mer historiskt och sociologiskt perspektiv på religioner.

Paul Lillrank i programmet Min jul i Radio Vega på tisdag kl. 11.03 och 18.03. Intervjuare: Peik Henrichson.

De vackraste julsångerna i huvudsakligen traditionella arrangemang klingar måndag-fredag denna vecka i Radio Vega. Det sker i samarbete med nätkanalen julradion.fi. Vegas programchef Kaj Backman säger att Vega satsar stort på julen i år.

"Vill vill göra en riktigt julig jul - vi lever i dystra tider nu, med ekonomiska problem och en stor osäkerhet globalt. Då finns det ett starkt behov av trygghet och traditioner - det behovet vill vi svara på nu. Det är första gången vi samarbetar med en annan radiokanal - vi gör det för att julradion.fi är specialiserad på just julmusik".

De vackraste julsångerna sänds 13.03 och 21.05 varje kväll och de ljuder non-stop.

Den vackra Nykarlebystjärnan är en starkt levande tradition som har långa rötter. Med sina sju uddar i granna färger har den också kallats för lanterna.

Redan på 1700-talet var det vanligt att man i Nykarlebytrakten hissade upp lanternor på höga stänger vid husknuten under tiderna före jul – för att hälsa sjöfararna välkomna hem. Nykarleby var en livlig hamnstad och en stor del av stadens manliga befolkning gick till sjöss på våren och återvände när seglationen upphörde pga vinter och is – inte sällan just vid jultid. Nykarlebystjärnan med sina sju uddar i granna färger har också kallats för just lanterna.

På 1800-talet växte traditionen att av trä och vaxat papper tillverka stjärnor, som man kunde placera levande ljus i. Innan möjligheterna till elektriskt ljus i stjärnorna kom på 1920-talet, hängdes stjärnan alltid upp utomhus, för brandfarans skull. Vilka färger som skall finnas i en stjärna tycks ha stått klart ganska tidigt – antagligen var det till en början de olikfärgade lanternorna på skeppen som gav färgerna gult, rött och grönt. Senare kom den djupblå färgen – det är den udd som pekar nedåt som skall vara mörkblå – den syftar på det jordiska och mörka.

Annmaj Smedman-Skog i sin verkstad Bild: Hedvig Långbacka

En av de hantverkare som varje år stiger in i sin verkstad och börjar göra stjärnor i tiotal är Ann-Maj Smedman-Skog. Hon berättar om färgsymboliken i stjärnan: "den gula färgen står för det himmelska ljuset som kommer till oss på julen. Grönt är ju hoppets färg och rött kärlekens – på så sätt kan man säga att Nykarlebystjärnan är en symbol för tro, hopp och kärlek!"

Nykarleby var ju Zacharias Topelius' hemstad och i hans dagböcker hittar man många hänvisningar till lanternorna, stjärnorna i staden. År 1838 antecknar han i sin dagbok på julaftonen: "Lanternor och stjernor och ljus i vart hus – åka ut kl 7 omkring i staden. Julträd i många fönster och illumination i de flesta. Synnerbergs, Holmströms, Lindqvistens, Turdins m.fl. ha julträd. Mina lanternor på Kuddnäs lysa klart på sin höga stängel. Det är en lust att se".

Mina lanternor på Kuddnäs lysa klart på sin höga stängel. Det är en lust att se― Zacharias Topelius

Julafton var dagen då staden fylldes av ljus – i dagens läge är det på Luciadagen de första Nykarlebystjärnorna tänds, först på Kuddnäs' gård, sedan tänds tre stjärnor på stadens huvudgata. Och tusentals stjärnor i hemmen.

Tack vare att seden med stjärnor blev så vanlig i Nykarleby började staden kallas Lilla Betlehem eller Nordens Betlehem.

Nykarlebystjärnor har alltid tillverkats för hand och det har funnits smått legendariska hantverkare som Helge Hedman och Runar Renvall som i sin tur har lärt upp nya hantverkare. En av dem är Ann-Maj som sedan år 2002 har byggt stjärnor och sålt dem, främst till människor i trakten eller med anknytning till Nykarleby. En del exemplar har gått till t.ex. USA och Irland.

"Jag gör allting för hand, från början till slut" berättar Ann-Maj och det första som möter en när man stiger in i hennes verkstad i ett litet före detta hönshus är en hög bräder. Med hjälp av bandsåg, hyvel, cirkelsåg förvandlas bräderna till pinnar som formas så att de kan passas ihop till stjärnuddar. Det behövs 28 pinnar till en stjärna, plus förstås det runda mittpartiet som görs i böjd fanér.

Nykarlebystjärnans tillverkas Bild: Hedvig Långbacka

Några absoluta regler för hur en Nykarlebystjärna "skall" se ut finns egentligen inte, men den vanligaste modellen är nog den med sju uddar, även om variationer förekommer. Färgerna är i alla fall alltid desamma. Numera används tyg för att klä stjärnan, stadigt tyg som tål utevistelse. Numera hänger merparten av stjärnorna i fönstren, men visst finns det många som hissar upp sin stjärna t.ex. i flaggstången när julen nalkas.

Ann-Maj berättar att hon har så fullt upp att hon inleder sitt eget julfirande med stjärna i flaggstången först dagarna före jul. Hon är utbildad barnträdgårdslärare och har gått hantverkarlinjen vid Krononby folkhögskola. I sitt arbete får hon användning för båda utbildningarna – hon arbetar med barn i Purmo församling och, under några intensiva veckor, med att föra stjärnetraditionen vidare.

De är invandrare och de flesta av dem bor på Åvägen i Närpes. De kommer från Bosnien och Vietnam och firar inte jul, eftersom de är muslimer och buddhister.

- På julen blir det knäpptyst överallt, säger Mensur Mehmedagic.

Han har bott i Finland sen han var sju månader gammal, men börjar förstå sig på julen först nu. I lågstadiet var han med i flera julpjäser som alla verkade lite konstiga.

- En gång köpte jag en gran. En annan gång var jag en gubbe med stav som gav presenter åt Jesus.

Han gick sällan på julgudstjänster med skolan, men glömmer aldrig hur det var att stiga in i kyrkan första gången.

- Ett stort rum och så en död farbror som hängde på väggen.

Hänga gubben, ungefär. Men respekterar du min religion, så respekterar jag också din.― Mensur

Mensurs pappa Salin Mehmedagic tänker sig att alla tror på samma Gud egentligen.

- Vi har samma sol, samma vatten, samma vind. Så klart att vi har samma Gud då också. Bara olika sätt att se på det. Vissa firar jul och andra firar Bajram.

Mensurs pappa Salin har en finlandssvensk flickvän som lärt far och son en del om julen. Mensur Mehmedagic och hans pappa Salin Mehmedagic brottas Bild: Yle/Hanna Klingenberg

På själva julafton gör de inte så mycket.

- Sitter inne och ser julfilmer på tv, säger Mensur. Jesus-filmen kommer varje år.

Åvägen är Mensurs ghetto

Mensur ser Åvägen som sitt ghetto, där det är han som är bossen. Han känner de flesta och har bott där längst. På julafton brukar han också glida runt i området och hålla koll, precis som han gör under vanliga nätter medan alla andra sover.

Stämningen är speciell då ingen annan är ute. Helt tyst överallt.― Mensur

Mensurs storasyster Elada Mehmedagic var också med om julfester när hon var liten. Hon tyckte om det, men hoppade alltid över Jesus-orden när hon uppträdde med sångerna.

- Jag mumlade något annat medan kören sjöng vidare, förklarar hon. Det kom automatiskt. Ingen hade sagt till mig att göra så, men det kändes fel att sjunga ut att Jesus var min frälsare.

Elada Mehmedagic. Här med bästa vännen Enisa Mehmedovic. Elada och Enisa Bild: Yle/Hanna Klingenberg

Nu, i år, när hon besökte samma skola för att gå på sonens övning inför julfesten, så märkte hon att sonen gjorde samma sak.

- Muamar är bara åtta år, men han stod också där framme och mumlade bort alla ord om Jesus, säger Elada. Utan att jag sagt något om det till honom. Det gjorde mig otroligt rörd. Som om en känsla gått i arv.

Jesus och Maria är samma som Isa och Merjema

Merjema Dizdarevic gjorde likadant när hon var liten.

- Jag tror att vi är ganska många muslimer som bara rörde på läpparna i vissa julsånger, säger hon.

- Men jag har aldrig fattat vad som får folk att gräla med varann bara på grund av religion. Islam och kristendom har så mycket gemensamt. Både Jesus och Maria är med i Koranen. Skillnaden är bara den att Jesus heter Isa där och att Maria heter Merjema, som jag.

Merjema tycker om julen och har delat ut julklappar till sina vänner ända sedan högstadiet.

Hela känslan med julen är mysig. Musiken och de varma tröjorna.― Merjema

Hennes kompis Melisa Elkaz är inte lika imponerad.

- Julbelysningen är mysig, säger hon. Men annars bryr jag mig inte i julen. Jag vet inte så mycket om islam heller, fast jag är muslim.

Hans Gud är hans egen farfar

Melisas granne Thang Nguyen är buddhist och ska fira jul för första gången i år, tillsammans med sin finlandssvenska flickvän och hennes familj. Redan i fjol köpte han sina första julklappar.

- Det blev porslin och några lotter, sägen han.

Thang Nguyen ber till sin avlidne farfar minst en gång i veckan. Thang Nguyen tittar in i kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg

Han ser julen som en tid då man ska umgås med familjen, men när det kommer till Gud så ber han vidare till sin egen avlidne farfar. I templet ber han alltid till Buddha, men hemma är det farfar han riktar sig till. Alla i hans släkt har blivit gudar efter begravningen.

- Min pappa ber till sin farfar och jag ber till min, förklarar Thang.

Han växte upp i Vietnam och där fanns också många kristna.

- Buddhisterna brukade samlas utanför kyrkan på julafton, minns han. Vi gick aldrig in dit, men vi tyckte att julfirandet såg fint ut på håll med belysningen och pyntet.

- Fast ingen sysslade med julklappar i Vietnam, säger han. Inte ens de kristna.

Generösa en dag om året

När Seval Bitic tänker på högarna av julklappar under granarna så undrar han om samhället är ur balans.

- Ni blir väldigt generösa en dag om året, säger han. Inte konstigt att alla längtar efter julen då. Men det finns ju faktiskt elva månader till.

Seval Bitic ber fem gånger om dagen. Här tillsammans med bästa vännen Amer Palic. Seval Bitic och Amer Palic ber Bild: Yle/Hanna Klingenberg

Han menar att generositeten lyser med sin frånvaro under resten av året. Om han bjuder på en cigarett åt en främling på krogen så får han genast ett par småslantar tillbaka, som betalning.

- Då är det rättvist och exakt istället, säger han.

Seval är djupt troende muslim och ska fira julafton som vilken vanlig dag som helst. Det betyder bland annat att han ber fem gånger, på sin bönematta, vänd mot Mekka.

Man ska älska sin egen religion och respektera andras.― Seval

- Jag har försökt läsa Bibeln också, säger han. Mycket är lika som i Koranen, men för oss är Isa en profet och ingen Gud.

- Fast vi väntar också på att Isa ska komma tillbaka.

Ni kunde vara generösa året runt, istället för att vara det bara på julen, menar Seval Bitic. Vännen Amer Palic håller med. Seval Bitic och Amer Palic ser in i kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg