Att vara troende är oftast väldigt privat, men i serien Troende följer vi flera personer med olika trosinriktningar och som aktivt lever ut sin övertygelse. De berättar öppet, rakt och ärligt om hur deras tro påverkat deras liv och vilka val de gjort på grund av sin tro.
Familjen Gädda förbereder sig på bästa möjliga sätt för sin missionsresa till Kenya. Det krävs många praktiska, men också mentala förberedelser innan de byter land i två år. Samtidigt som Kenya är ett relativt tryggt land funderar familjen om det är rätt beslut att ta bort familjen från tryggheten i Jakobstad.
Staden Maralal i Kenya har åtminstone en sak gemensamt med Jakobstad – storleken. Men olikheterna är klart fler än likheterna med den österbottniska småstaden. Fattigdomen i Maralal är utbredd, familjerollerna mer traditionella och sjukvården är dålig. Ändå har familjen Gädda, bestående av paret Eva och Ove och deras barn Alfons, Oliver och Vincent, bestämt sig för att bo två år i staden för att hjälpa till med att översätta bibeln.
- Jag hade aldrig tänkt att vi skulle bli missionärer. Vi är en helt vanlig kristen familj. Ove är båtbyggare och jag har i huvudsak varit hemma med barnen, säger Eva.
Både hon och Ove ville gärna testa på att bo utomlands en tid. De övervägde åka till Australien för att jobba och resa runt, men de insåg att det kanske inte funkar så bra med barnen. De ansökte istället om en praktikplats hos missionärer i Kenya via Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland. De fick platsen och provade på att bo i Kenya i fem veckor år 2012.
Under praktiktiden renoverade Ove den lutherska kyrkan, medan Eva bekantade sig med arbetet på ett hem för handikappade barn. Även om det ibland var krävande att bo på andra sidan jorden var det en givande upplevelse. Att åka tillbaka till Finland blev därför tudelat.
Kenya lockade dem tillbaka
Familjen kom tillbaka till Finland och levde ett idylliskt småstadsliv. De byggde hus, jobbade och gick i skola. När Ove och Eva fick frågan om de vill komma tillbaka som missionärer visste de inte vad de skulle svara.
- Jag minns då vi prata om det sa du såhär, att om inte vi far så hur ser det ut då? Du tyckte att det ser tomt ut att bara jobba och betala på lånen och leva ett sånt liv, säger Eva till Ove.
Den förra perioden i Kenya fanns ännu i färskt minne. Precis innan de åkte hem till Finland blev Vincent sjuk. Han togs in på sjukhus i Nairobi, som ligger åtta timmar med bil från Maralal. Familjen insåg då hur långt borta från bra sjukvård de bor i Maralal, men de kände att de var kallade tillbaka. För att vara säkra bad de Gud om att ge dem tre tecken. De fick det de hade bett om och beslöt sig för att åka.
- Det var så skönt att ha tagit det där beslutet och samtidigt var det så mycket känslor som kom. Är vi helt galna som tar bort våra barn från allt? Alltså vi har fem minuter till sjukhuset, vi har kort tid till skolor och vi har fritidssysselsättningar. Vi har både mormor och morfar, farmor och farfar i liv. Det är kusiner och morbröder och what not, så vet vi vad vi gör?
Den stora utmaningen
Beslutet var taget och nu kunde förberedelserna för flytten börja. Det fanns massor med praktiska saker som skulle göras. De handlade kläder som barnen skulle kunna växa in i när de blev äldre och födelsedagspresenter för ett år framåt. De färdigställde husbygget. De samlade på sig svenskspråkig bibelundervisning och andaktsböcker. Och så shoppade de en hel del finskt godis. Eva tog reda på vad barnen skulle lära sig i skolan för att kunna undervisa dem.
- Livet där kommer vara jätte tudelat. Vi kommer att uppleva att vi lever ett väldigt rikt familjeliv men vi kommer också tycka att vi går varandra på tårna för det finns inga livlinor. Vi kan inte ringa mormor när det strular. Jag är skola, jag är dagis och vi är fritidsintressen och det är allt. Det är det bästa och kanske det värsta, säger Eva.
De praktiska bitarna var ändå lättare att förbereda, men tanken på det senaste sjukhusbesöket i Kenya gnagde. När paret åkte på ett utbildningstillfälle som handlade om missionärsbarn sattes ord på det som var deras största rädsla. En mamma som jobbat som missionär sa, att man inte ska skydda sig bakom tanken på att man är beskyddad av Gud. Det är ändå klokt att kunna tänka tanken, att det inte är säkert att alla kommer tillbaka.
- Det är absolut det som är jobbigast att tänka sig, att något skulle hända åt barnen eller att vi inte har några garantier för att alla kommer tillbaka. Inte har vi några garantier här heller. Vi känner ju folk som har mist sina barn här hemma i Finland, men det skulle kännas ännu mer om något skulle hända där. Vi vet att det är vi som föräldrar som har tagit bort dem från det trygga, från den här bra sjukvården, säger Eva.
Samtidigt förlitar familjen sig på att det kommer att gå bra.
- Vi åker inte för att vi är säkra utan för att vi tror att vi är kallade dit, och så hoppas vi på att vi är säkra och att det blir som det ska bli, säger Eva.
Kan inte utrota all fattigdom
I januari 2015 hoppade familjen på flygplanet till Kenya. De har nu bott i Maralal i över ett år. De trivs, men visst längtar de ibland hem till Finland och vardagen där.
- Det är väldigt annorlunda att bo här jämfört med Finland. Vi lämnade en tillvaro med familj, syskon och vänner, skola och fritidsintressen och hela köret. Nu har vi långt till bra sjukvård, restauranger och sådant. Å andra sidan lever vi ett liv med nästan obegränsad familjetid och ingen stress, säger Eva.
Huvudmålet med deras missionsarbete är att få bibeln översatt. De deltar i den lutherska kyrkans arbete och försöker stöda medlemmarna på olika sätt. Eva varit med och ordnat ett bibelläger för barn och Ove jobbar med att på olika sätt stöda arbetet i den lutherska kyrkan, bland annat genom att vara församlingen kassör.
Arbetet tar inte slut, det finns alltid mer att göra.
- Där har jag tagit styrka i bibeln då Jesus sa de fattiga kommer ni alltid ha hos er. Det har varit väldigt tilltalande för mig. Det finns ingen möjlighet att få alla ur svälten. Det vi kan göra, det gör vi. Vi ska inte ha dåligt samvete för att vi inte kan göra mera, säger Ove.
Redaktör: Alexandra Furu
I serien Troende, på söndagar på Yle Fem, följer vi också bl a Saran som kombinerar sikhism med kristendom, Patrick Tiainen som har ett eget kyrkosamfund och musikern Pontus J Back som bytte rocklivet mot Jesus.