En torsdag som präst
Förväntansfull men lite trött efter en intensiv kurs packar jag jobbväskan och går igenom dagen som ligger framför. Kalendern är fylld av människomöten. Glad för att det också finns ställtid i dagsschemat.
Förmiddagen börjar med ett dopsamtal hemma hos en familj. Babyn sprattlar i min famn. Han upptäcker omvärlden och har ännu inte förstått att händerna som viftar framför hans ansikte är hans egna. Jag lyssnar på den nyblivna mammans passion för sitt jobb och vi samtalar om fostran och olika sätt att uttrycka sina känslor. Jag får lära mig om giraffspråk och om ett annorlunda sätt att arbeta mot mobbning. Antecknar i mitt inre att jag gärna vill veta mera. Över en kopp kaffe planerar vi dopet som ska hållas om en dryg vecka. Babyn doftar underbart. Stunden är helig.
Tjugo minuter senare sitter jag på en sängkant och håller en döende kvinnas lite kalla hand i min. Stryker med andra handen på pannan och sjunger Tryggare kan ingen vara. Andningen är ansträngd men psalmen och beröringen når fram. Kvinnan sluter ögonen. Vilar. Andningen blir lugnare. ”Känn ingen oro… i min faders hus finns många rum… jag går bort för att bereda plats för er”, läser jag ur Johannesevangeliet. Jag ber om Guds välsignelse och tecknar ett kors på hennes panna. Sjunger till sist Gud som haver barnen kär. Stunden är helig.
På eftermiddagen, efter några timmars lunchpaus och kontorsarbete, dukar jag fram rågknappar, färskost och bullalängd. Tillsammans med femtonåringarna i skribagruppen hinner vi under ett par timmar meditera, tillitsöva, leka, fika och fundera på kyrie. Livsglädjen bubblar samtidigt som det finns lite oro över morgondagens geografiprov i luften. När vi knyter kyrieknutar på våra livstrådar delar vi stunder i livet som varit särskilt svåra att gå igenom. Vi avslutar med en andakt som en av de äldre ungdomarna leder. I bön lämnar vi våra kyrieknutar till Gud. Stunden är helig.
Förundrad packar jag jobbväskan och tackar för alla människor jag fått möta en torsdag som präst