Jag heter Anette Nyman. Jag är gift sedan snart 13 år tillbaka med Tommy. Vi delar ett litet rött hus med katterna Sune och Gösta. Jag jobbar som församlingsarbetare i Ebeneserkyrkan i Jakobstad.
När jag var 15 år fick jag epilepsi med grand mal anfall och min tillvaro förändrades dramatiskt. Medicinen jag skulle ta hade starka biverkningar och det blev som att dra ner rullgardinen från en dag till en annan. Jag blev jättetrött och var tillslut tvungen att sluta skolan. Jag sov hela dagarna, gick upp 20 kg i vikt på 6 mån och blev djupt deprimerad. Jag kunde inte gå på en rak linje eller hålla i tankarna. Minnet försvagades av anfallen och av tabletterna. Det var ett ”avklädande” både fysiskt och psykiskt. Det tog flera år för mig att hitta ut. Men det var under dessa år som jag med en våldsam ärlighet började söka Gud. Jag skrev en text under den här tiden.
”Jag är ingenting för världen.
Jag har ingenting som den vill ha.
Inte ens som arbetskraft duger jag.
Jag är inte vacker till kropp eller till själ.
Jag äger ingen visdom ty smärtsam är min väg.
Jag önskar bara ett, att visshet få om dig.
Om sanning är att du finns och älskar även mig.”
Mina andakter handlar om att våga lita helt på Gud, våga släppa in honom i din allra mörkaste vrå med sitt ljus. För när det inte finns något annat som bär, då bär Han. När det inte finns något annat att stå på då är Han klippan och från den klippan börjar livet igen.
”Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som förr har varit. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” Jes 43:18-19